Aktuellt

Jag glömde bort att jag hade snuva och ställde mig i startfållan. Ett par kilometer senare kom jag på att jag inte bestämt mig för om jag skulle starta eller inte. Det beslutet skulle jag ju ha tagit på morgonen… Men ett glömt beslut är också ett beslut!

Vi kommer till Christinehofs slott en knapp timme innan start. Perfekt för att hinna sitta kvar lite för länge i bilen, gå två varv i bajamajakön, glömma att värma upp och stå på startlinjen en minut innan start.

Det är många löparkändisar på plats och jag hinner speedmingla i en hel minut innan startskottet går.

I vanlig ordning haglar det i starten. Känns ändå lite coolt. Och hagel är bättre än regn. Alla dagar i veckan!

Första tre kilometerna är min paradgren. Lätt nerför och lättsprunget. Tuffar på och känner mig stark. När slottet passeras igen börjar loppet på riktigt. Det är nu man ska bestiga bergen vid Alunbruket, springa  uppför Ramslökskantade fjäll och hålla sig på rätt sida stupet ner mot Verkeån.

Som vanligt sicksackar jag mig fram i starfältet. Gasar om på grusvägar och blir frånåkt i terrängen. Tycker jag håller ihop det rätt bra till Vantalängan. Då det är dags att vända tillbaka och harva motvind!

Precis innan vätskekontrollen kommer Kringlan-Henrik ifatt mig. Han som är lite starkare, men som det ändå hade varit lite kul att ge en fight. Inser direkt att det är kört. På två steg är han 100 meter framför. Ger upp utan att ens försöka…

I motvind är min vikt en nackdel. Jag kommer inte igenom väggen. Det börjar bli jobbigt. Jag lyckas inte uppbringa traktor-feeling på platten och glänser inte längre där jag vill glänsa.

Bakom mig har jag en svans av killar som låter mina breda (?) axlar ta vinden…. Jag svär i mungipan över deras bristande gentlemannamässighet och tänker att de väl kunde hjälpa till och dra…

Sista biten från Hallamölla är det lite mindre kuperat.  Trots motvinden äter jag ikapp och plötsligt är jag hack i häl på Henrik igen. Ligger kvar och tar skydd i fyra steg innan jag bestämmer mig för att chansa. Väl medveten om att han kommer igen i sista backen eller ännu värre: i målgångstrappan…

Men han kommer inte. Jag snubblar mig upp för trappan. Stapplar över stenarna på målrakan och tackar högre makter att det är över, när jag äntligen passerar mållinjen.

Ett fantastiskt lopp som alla år. Men oväntat tuff motvind. Jag blev fasen trött…

8:e tjej. 14 sekunder snabbare än Henrik. Tio minuter snabbare än Fredrik. Det får jag vara nöjd med!

Och såklart fika på Byvägen 35 efteråt. En tradition är en tradition är en tradition…

Jag kolhydratladdade hela gårdagen. Med after work på jobbet OCH tjejkväll på Boulebar med svärmor och svägerskor. Dessutom hade jag fantastiskt lätta ben på onsdagens löprunda. Som upplagt för ett härligt lopp i morgon alltså. Eller inte…

Jag vaknade nämligen snorig. Oklart om det är för att sovrummet är mindre dammsugat, om det är pollen i nordanvindarna eller om jag helt enkelt blivit förkyld. Jag är rädd att det är det sista…

Men än stoppar jag huvudet i sanden. Jag har inte ens vågat berätta det för Fredrik. För så länge man inte pratar om det så finns det inte. Kanske är det en endagsgrej. En dålig dag. Ett måndagsexemplar av fredag.

Snälla håll tummarna för det!

Det är race week, och om jag hade hållit mig till planen hade jag sprungit 60 kilometer mellan Simrishamn och Christinehof på lördag. Nu blir det inte så.

Jag älskar att springa på Österlen och vet att 60 km hade varit helt fantastiskt. Men också att det hade slitit. Det är stenigt underlag, sandstrand och framför allt ganska långt. Jag hade behövt vara försiktig efteråt för att inte bli skadad. Löpvila…

Men nu väntar ett Köpenhamn marathon en månad längre fram. Och jag blev så sugen på att få vara pigg på en asfaltmara för första gången på länge. Att inte dra på mig några småskavanker som gör att jag inte kan träna sista månaden innan.

Därför bytte jag ner mig. För att springa en genomkörare på 21 km utan att det påverkar min träning så många dagar framåt. För att jag ska kunna bygga upp lite fartkänsla och komma snäppet mer redo till Köpenhamn när det är dags. Och för att jag är sugen på att springa lätt och rakt fram. Vara pigg i folkfesten.

Valet kändes självklart när jag gjorde det.

Men ju mer det närmar sig race day, desto tråkigare känns det att vara mainstream. Att inte behöva dras med i den kollektiva stirrigheten över skobyte, tre mil motvind och energiförsörjning.

Jag kommer åka dit. Riva av mina 21. Åka och fika. Och känna mig som vanligt.

De andra kommer åka dit, kämpa, brottas med negativa tankar, få blånaglar, svära över stenar och känna hälsenor skrika i sanden. De kommer vara så där sjukt underbart trötta efteråt. Och liksom berättigade till att bara ligga på soffan och bli ompysslade.

Jag är avis. Men jag ångrar mig inte. Tror jag.

Att löpcoacha kan vara världens kallaste jobb i april. Man vill inte frysa men heller inte ha största och otympligaste kläderna. Det ska ju ändå gå att visa övningarna. Men mest är det ju ganska stillastående…

Jag tar på mig vintertights, lager ett, två, tre OCH dunjacka. Mössa och vantar. Det hade kunnat bli perfekt!

Om det inte vore så att tåget är sent. Ankommer Furulund en minut innan start och då har jag dryga kilometern till vår mötesplats. Har meddelat min sena ankomst men kan inte vara allt för sen eftersom jag då kommer missa tåget hem igen. Som bara går EN gång i timmen…

Springer. Mitt fortaste. I vintertights, lager 1, 2, 3 OCH dunjacka. Svettas…

Kommer genomblöt till min löpdejt. Och slutar eftersvettas lagom tills det är dags att gå tillbaka till tåget. Fast jag är lite sen. Springer. Nu är dunjackan till salu. Svettas lite till.

Är på perrongen en minut innan avgång. Det är inte tåget. Det är tjugo minuter sent och jag ställer mig snällt och väntar. Snart fryser jag också. Som en gris. Tur jag inte sålde jackan…