Aktuellt

Runacademy på schemat ikväll och parintervaller i olika former. Bara tanken på intervaller gör mig nervös i magen hela eftermiddagen. Men jag kommer att överleva, ska det visa sig senare…

Anyway. Vi är en blandad skara som ger oss i väg på en lång uppvärmning. ALLA verkar ha varit på Österlen i helgen och det är galet spännande att höra allas upplevelser. Det är så roligt att tjuvlyssna att jag helt glömmer bort att vara social.

Och plötsligt är mingeltiden över. När intervallerna drar igång snackar man inte så gärna. Vi är ihop-parade två och två och ska springa åt olika håll på en slinga. Vid möte ska det hajfajvas, vändas och springas tillbaka till start. Hade jag fått välja själv hade jag valt en sjukt snabb partner så jag inte behövt springa så långt, men ödet gav mig en hyfsat jämnsnabb. Vi möts ungefär på samma ställe oavsett vem som springer åt vilket håll.

I nästa block springer löpare 1 upp och tillbaka ner för samma backe. Löpare 2 vilar och pillar navel. Här önskar jag plötsligt mig en jättelångsam kompis. Så jag fick mer tid att pilla naveln. Men min vän för dagen är densamma och har tyvärr inte blivit jättelångsam sen sist…

Känner mig snabb och studsig uppför, men det är värre på vägen ner. Orkar inte alls trycka på. Fredrik Zillén dyker upp på axeln med sina visdomsord från Portugal: ”håll igen lite uppför så du orkar springa på nerför”.  Men jag dras liksom med. Lyckas aldrig hålla tillbaka. Och får därför aldrig veta om hans ord funkar. Jagfår ge det ett nytt försök nästa gång jag ser en backe….

Vet inte hur det gick till men plötsligt hade jag klickat hem en startplats till Malmöloppet den 22 juni. En helt vanligt onsdagkväll innan semestern….

Jag gillar ju inte ens milen som distans. Den är ju jättejobbig jämfört med halvmarathon och marathon. Och jag blir nervös av blotta tanken.

Ändå går jag här och funderar på att anmäla mig till Lundaloppet också. Som om en mil inte vore tillräckligt att plåga sig.

Jag vet inte vad som händer med mig. Bör jag vara orolig….?

Jag bor vid en av Malmös större parker.  Jag kan spana på löpare hela dagen från mitt köksfönster. Det skulle kunna vara en USP för vår lägenhet. Möjligheten att spana in hur mycket kläder folk har på sig och därmed underlätta sitt klädval. Men det är inte så lätt…

Jag står vid fönstret och sippar på min cappuccino. Det har varit minst sagt alla väder på sistone men nu skiner solen. Det blåser en del och temperaturen visar hela 9 grader. Men ”det känns som”-funktionen på SMHI visar plus 6. Det är inte självklart vilka kläder som ska på. Sån tur att jag har så många löpare att spana på, tänker jag när jag placerar mig vid fönstret.

Löpare 1: shorts och linne.
Löpare 2: långa mjukisbyxor, hoodie, halsduk och keps
Löpare 3: långa tighst och vindjacka
Löpare 4: shorts och jacka.
Löpare 5: långa tights samt lager 2 och jacka runt midjan!
Löpare 6: jeans…
Löpare 7: mjukisbyxor, t-shirt och dunväst

Jag hade kunnat fortsätta hela dan. Det finns ingen logik!

Kan vi inte bara bestämma att vid 9 grader, sol och blåst gäller tunn långärmad tröja, trekvartstights (för den som är stenålders, i övrigt shorts) och inget på huvudet. Möjligen ett par tunna vantar för den som är lagt åt det hållet.

För just det passade utmärkt idag! Förövrigt tror jag det blev vår just idag. Mina ben förvandlades i alla fall till studsbollar i rena glädjeyran.

Jag är nöjd med mitt lopp igår. I stunden var jag jätteglad att det bara var 22, 65 km och inte 60. Jag var nöjd med att det fanns stunder av medvind och inte bara sid- och motvind som på 60 km. Jag var glad att jag sprungit färdigt och satt i bilen när den värsta hagelskuren kom…

Ändå. Så här dagen efterr känns det som det hade varit coolare att ha sprungit 60. Mer rafflande stories på fikarasten i morgon. Fler blånaglar. Nu vet jag fortfarande inte hur det är att springa långa sträckor på sandstrand, klättra upp för Stenshuvud, springa genom en tågvagn eller springa på störiga stenar.  Och jag har ingen finishermugg!

Mainstream var roligt medan det varade. Det var smart, med tanke på min fortsatta träning mot Köpenhamn. Men ändå, det är något som skaver. Och det är inte skavsår. Inte ens ett sport-bh-skav.

Jag älskar 21:an. Men nästa år ska jag inte vara mainstream….