Vet inte hur det gick till men plötsligt hade jag klickat hem en startplats till Malmöloppet den 22 juni. En helt vanligt onsdagkväll innan semestern….
Jag gillar ju inte ens milen som distans. Den är ju jättejobbig jämfört med halvmarathon och marathon. Och jag blir nervös av blotta tanken.
Ändå går jag här och funderar på att anmäla mig till Lundaloppet också. Som om en mil inte vore tillräckligt att plåga sig.
Jag vet inte vad som händer med mig. Bör jag vara orolig….?
8 Comments
Susanne
13 april, 2022 at 00:07Det är karnske lite lopp-abstinens efter två corona-år?
Anna
13 april, 2022 at 21:18Förmodligen något sånt. I kombination att jag på dessa två år hunnit glömma hur jobbigt det är att springa milen och att jag varje gång tänker ”aldrig mer”…
Hannas krypin
13 april, 2022 at 13:14Jag vill också springa lopp, längtar efter Victorialoppet på Öland i sommar! Tror precis som Susanne att det är loppabstinens.
Anna
13 april, 2022 at 21:18Låter jättehärligt! Får se var semesterplanerna för en! Hade varit kul att testa!
ingmarie Nilsson
13 april, 2022 at 18:39jag säger bara NJUT och Go with the flow!
Du har sprungit massor av millopp innan och jag tror aldrig jag läst att du har ångrat dig. ;-)
Anna
13 april, 2022 at 21:19haha, jag ångrar mig varje gång. Under tiden. Sen hinner jag glömma det mellan målgång och det att jag får medaljen runt halsen. Som värsta guldfisken!
pernillabredolt
14 april, 2022 at 21:41Håller med. 10K lopp är alltid bra idé när man suktar efter lopp och total ångest sträckan därifrån till målgången.
Anna
16 april, 2022 at 11:08Eller hur! Varför kommer man aldrig ihåg…?