Aktuellt

Jag kan ha uppfunnit världens längsta ord. Möjligtvis heter det något lite längre på finska. Men ändå. Det är fredag eftermiddag och konflikt mellan alla de där sakerna som definierar hur man bäst startar en helg….

Jag vill springa. Har en 10 kilometersrunda med fartökningar i pajpen.
Jag vill gå på Geijersgatan, dricka cappu och äta deras fantastiska bananbröd.
Jag vill springa före fikat men cafét stänger ju klockan 17. Och jag vill varken stress-springa eller stressfika.
Och om man fikar först tar det emot att springa sen.

Dessutom blev jag akut sugen på att bada i det fina vädret. Och den får inte alls plats i ekvationen. För den gör man ju helst medan solen fortfarande skiner.

Och mitt i allt är det en dotter som ska hämtas kl 17:30. Mitt i allt.

Frågan är om hon vill att jag kommer med kaka i mungipan, iklädd baddräkt, eller med svettränder i pannan?

Hur startar du helgen bäst? Och har du också fredagseftermiddagsbeslutsångest?

EDIT: Google translate säger att fredagseftermiddagsbeslutsångest heter Perjantai-iltapäivän päätösahdistus på finska. Finskan vinner med två bokstäver!

Det sägs att man blir som sina föräldrar oavsett om man vill det eller inte. Ibland kan jag märka att jag liksom förvandlas till min mamma. Lite mer för varje år. Å andra sidan överraskar mina barn mig ibland. Med att vara precis som jag…

Tysk frulle. Inget för en hungrig…

Yngsta dottern är i Berlin med skolan. Redan första eftermiddagen har hon och pojkvännen övergett klassen för att gå på kaffebar. De andra skulle gå på ”nått café med sån där tapet där det står alla kaffesorter som finns”. Det duger liksom inte för den som nästan druckit cappuccino ur nappflaskan. Sen fortsätter det. Frukosten är för ynklig (vitt bröd med marmelad), det är pommes frites till allt och hon längtar efter något ”gott och fräscht”.

Men det är inte bara hon. Den äldsta dottern har också trillat i fördärvet. Hon har åkt till Köpenhamn för att promenera ett marathon. Inklusive både café och restaurangbesök. Jag sätter nästan i halsen och svarar på hennes meddelande att ”det där känns som en typiskt Anna-grej”. Hon erkänner att hon inte riktigt vet vad som flugit i henne. ”Men nu är det bara 18 kilometer kvar….”

Barn gör inte som man säger. De gör som man gör. Det är nog därför de är så dåliga på att städa…

Det är under uppvärmningen som en av deltagarna i den främre raden ber mig släcka lampan. Alltså den lilla spotlight som är det enda ljus vi har. Jag vet att spinnare generellt vill ha nedsläckt men beckmörkt? Men ok. Jag släcker ner.

Det är först ett par låtar in i upplägget som det börjar strula lite. När jag behöver läsa min fusklapp för att veta när intervallerna börjar och slutar. Jag ser inget. Svart mot vit bakgrund funkar, men just intervallraderna har jag färgat ljusgrå och då är det kört. Kontrasten för liten för ögon som passerat 23…

Som tant med förstoringsglas behöver jag använda ficklampan på telefonen för att reda ut det. Ibland misslyckas jag och då blir intervallerna lite som de blir. Men alltid lite för långa.

Men vad fasen. Det var inte jag som ville ha mörkt…

Fredrik gillar inte instagram. Han förstår inte varför han ska se vad random människor äter till frukost eller vem som har sprungit i vilket väder. Därför förstår han heller inte alla mina miljoner photoshoots men som den perfekte äkta mannen ställer han såklart upp…

Dock tycker han inte att resultatet är så noga. I alla fall inte på detaljnivå. För som han säger: ”ingen zoomar väl in en instabild”? Dottern och jag hävdar motsatsen, klart man zoomar instabilder om det är något rafflande spännande man vill kolla närmare på.

Hur som haver. Söndag morgon, och jag river av ett långpass ensam. Fotar mig själv med självutlösaren. Tar sats, skjuter i från och försöker vara högt upp i luften samtidigt som utlösaren går av. En dam med hund passerar och frågar om jag lyckades. Och erbjuder sin hjälp om så inte var fallet. Men under kan ske och jag hoppar faktiskt på en av de tio bilderna som knäpps i en snabb följd. Lägger ut på instagram, utan vidare analys.

Så kommer Fredrik. Och säger något om en maffig vad. Jag fattar inte.

Men han har uppenbarligen zoomat. Hittat vaden från outer space. En klump större än självaste jordklotet. Hur hamnade den där?  Och kan vi nu en gång för alla enas om att folk zoomar bilder. Även Fredrik.

Gör du?