Det sägs att man blir som sina föräldrar oavsett om man vill det eller inte. Ibland kan jag märka att jag liksom förvandlas till min mamma. Lite mer för varje år. Å andra sidan överraskar mina barn mig ibland. Med att vara precis som jag…
Tysk frulle. Inget för en hungrig…
Yngsta dottern är i Berlin med skolan. Redan första eftermiddagen har hon och pojkvännen övergett klassen för att gå på kaffebar. De andra skulle gå på ”nått café med sån där tapet där det står alla kaffesorter som finns”. Det duger liksom inte för den som nästan druckit cappuccino ur nappflaskan. Sen fortsätter det. Frukosten är för ynklig (vitt bröd med marmelad), det är pommes frites till allt och hon längtar efter något ”gott och fräscht”.
Men det är inte bara hon. Den äldsta dottern har också trillat i fördärvet. Hon har åkt till Köpenhamn för att promenera ett marathon. Inklusive både café och restaurangbesök. Jag sätter nästan i halsen och svarar på hennes meddelande att ”det där känns som en typiskt Anna-grej”. Hon erkänner att hon inte riktigt vet vad som flugit i henne. ”Men nu är det bara 18 kilometer kvar….”
Barn gör inte som man säger. De gör som man gör. Det är nog därför de är så dåliga på att städa…
Inga kommentarer