Aktuellt

När man redan bockat av en Skåneledsetapp kan man nästa gång ta sig friheten att inte följa den slaviskt. Därför kunde jag i dag njuta av havets kluckande på min väg söderut från Brantevik. Istället för att springa längs en bilväg…

Fredrik och Alva ska orientera efter Hitta ut-kartan i Simrishamn, och släpper mig strax norr om Tobisviks camping. För att bli upplockad när de orienterat klart och kört i fatt mig.

Det är som alltid fantastiskt på Österlen. De pittoreska samhällena med stockrosor all over the place. Havet. Stranden. Båtarna.

Med vinden i ryggen och skinande sol är det lätt att få feeling. Kilometrarna tickar snabbt och jag känner att jag vill fortsätta hela dagen. Attans på den där bilen som snart ska komma ifatt…

Efter Brantevik svänger Skåneleden upp mot bilvägen till Skillinge. Förmodligen för att markägaren inte vill ha en massa svettiga löpare på sina ägor vid stranden. Men ändå. Det finns en stig vid vattnet så jag tar den. Genom hästhagar och kohagar. Alltid nära vattnet men ibland genom mikroskopiska skogspartier med trailkänsla.

Ett så mycket bättre alternativ än den asfalterade cykelvägen som Skåneleden bjuder på. Kom ihåg det, om du någongång ska på det hållet!

Blir upplockad någonstans mellan Gislövs hammar och Skillinge. Då har jag hunnit dryga 14 km och är så redo för ett dopp.

Ett uppfriskande 17-graders dopp på den sida Skåne där vattnet alltid är kallt får duga som rengöring. Sen kör vi Ystadsklassikern med Poke Bowl på Gränden och rykande varmt Wienerbröd på Fritidsbaren.

En helt fulländad dag.

Jag var funktionär på Lejonbragden i våras där en löpare i guldhatt firade sitt hundrade marathon. Men vad räknas egentligen som marathon?

Mannen i fråga hade sina regler klara. Ett lopp räknas som marathon om det är över 42.195 meter. Men oavsett hur långt det är kan det aldrig räknas som två. Ett tiomilalopp räknas alltså bara som ett marathon, inte två.

Sen ställer någon frågan i ett löparforum. Vad räknas egentligen som marathon? Första personen att kommentera är benhård. Det är ett lopp som är  42195 meter. Därutöver är det ett ultra. Man räknar maror för sig och ultror för sig. Punkt.

Och var och gör ju såklart som man vill. Det är ju oftast bara för ens egen statistiks skull. Men när jag nu ska räkna hur många maror jag har sprungit (jag har faktiskt ingen aning!) tänker jag ändå bara räkna de som är 42 195 meter.

Precis som att jag inte räknar maror och halvmaror när jag ska speca hur många millopp jag sprungit. (Jag räknar inte heller en mara som två halvmaror, som någon annan tyckte var rätt.)

Med det sagt så räknar jag härmed mina maror för första gången:

Stockholm marathon, 5 st (2008, 2009, 2011, 2012, 2018)
Helsingborg marathon, 7 st (2014-2019, 2021)
Köpenhamn maraton, 2 st (2017, 2022)
New York marathon, 1 st (2014)

15 stycken. Det låter ju väldigt lite. Man kanske skulle räkna in de där ultrorna ändå….

Har du sprungit marathon och i så fall hur räknar du?

Jag fortsätter leva loppan med mitt sommarkort. Springer iväg och tar tåget hem. Idag behöver jag dock lite hjälp med logistiken. Lurar iväg Fredrik på en cykeltur i Bokskogen bara för att få lift till Torup med bil. Till Torup kan man nämligen inte åka buss innan klockan nio. Måste varit en kvällsmänniska som satte busstidtabellen!

Samma kvällsmänniska har också bestämt öppettiderna för områdets toaletter. Före klockan nio är väl ingen kissnödig? Utom jag som ska starta redan 08:30 för att hinna med tåget i Trelleborg klockan 12:07. Allt minutiöst planerat.

Sträckan är 31 km. Lägg till ett par vilsespring, några photoshoots och ett  par kissepauser på det så har jag förhoppningsvis en lagom marginal till tåget går. För allmänt surfande och instagrammande.

De första fyra kilometerna är bokskog, mestadels motionsspår men stundtals lite trailigare. Sen börjar en 27 kilometer lång blandning av grus och asfalt. Trist för en del, men jag gillar ju sånt.

Vad jag inte gillar är otydliga markeringar och från och till är det riktigt dåligt. Det börjar i Svedala där markeringsansvarig plötsligt bytt färg på leden från orange till gul. Fjös-gul that is. Den syns knappt mot den fjösgråa lyktstolpen. Så ja, jag kommer fel.

Det blir bättre i omgångar och sedan sämre igen. I vissa T-korsningar finns ingen vägledning alls och jag ska behöva springa en hel kilometer innan jag får den första bekräftelsen på att jag är rätt. Som tur var har jag MIN KARTA. Appen som Fredrik tvingat mig att ladda ner. Som visar Skåneleden OCH min position i samma bild. Den räddar mig. Minst 28 gånger idag.

Men jag ska inte bara gnälla. Det är en superfin sträcka och solen skiner. Jag unnar mig tre timmar med mig själv och markeringarna till trots har jag det riktigt bra. Pausar för lite medhavd energi vid 23 kilometer och konstaterar att jag har 8 kilometer kvar och en hel timme till tåget går. Vad ska jag ens göra när jag kommer fram??? Kommer ju ha hur god tid på mig som helst!

Fördriver lite tid med att fota ett överblommat rapsfält innan jag ger mig iväg.

Kanske är det för att jag känner mig så lugn och avslappnad som jag helt missar när Skåneleden svänger höger. Fortsätter fram alldeles för länge innan Min Karta får visa mig rätt igen. Det blir ca 2 km omväg och plötsligt är det inte lika lugnt längre. Sista 6 km går på autopilot. Utan drickpaus, fotopaus eller knytasko-paus. Det är bara rakt fram som gäller. Och gärna lite fortare än vad benen vill.  Ett missat tåg innebär 33 minuter på en perrong i Trelleborg….

Men jag hinner. Men sju minuters marginal står jag på perrongen. Det man inte har i lokalsinne får man ha i benen. Eller hur det nu var…

För mer detaljer om etapperna läs mina tidigare inlägg här (Svedala-Fru Alstad) och här (Fru Alstad-Trelleborg).

Jag såg en människa prata ”vett-och-etikett-i-sociala-medier” i ett morgonprogram häromdagen. Enligt henne fick man inte skryta. Inte lägga upp bilder på turkost vatten utomlands. Men inte heller från lantstället. Man fick inte lägga upp matbilder, och när jag tänker efter, faktiskt nästan inte lägga upp någonting alls.

Så från att ha ”SKRUTIT” med fjällbilder i flera dagar måste jag nu balansera upp med lite bister verklighet. Vår första semesterfredag i Malmö har nämligen plockat ned mig på jorden i ett nafs. Så för balansens skull delar jag det också. Så att vett-och-etikett-människan blir nöjd. Here goes:

Vaknar klockan 06:00 av att Fredriks väckarklocka ringer. Det var gårdagens larm som han lyckats lägga någon upprepa-allla-dagar-funktion på. Klockan väcker inte bara oss utan även katterna. Som tycker tidpunkten lämpar sig väl för rally i hela lägenheten. Det går inte att somna om.

Däreftar har vi i turordning matplanerat, tvättat, storhandlat, bokfört, planerat lopp och packat upp väskor. Det har inte ens varit sol ute.

Förstår ni vilken miserabel dag.

Inte ens ett body pump-pass kunde uppbringa balans i tillvaron.

Misär.

Ett inlägg i sann vett-och-etikett-anda. I syfte att ingen ska bli avundsjuk på mitt flashiga liv.

Jag hoppas ni blev ordentligt inspirerade…