Aktuellt

Vi är på väg från Umeå till Malmö men lägger in en övernattning i Stockholm för att förgylla resan. Jag passar på att återuppleva två av rundorna från förra årets STHLM FIVE: Brunnsviken och Kungsholmen.
Tanken är att pressa in Brunnsviken mellan kaffe och middag på onsdagen och Kungsholmen morgonen därpå. Det är en fin tanke. Om det inte vore för Tivoliudden och den täta skog som någon slängt dit…

Jag kommer såklart vilse och hamnar i tidsnöd till restaurangbesöket senare på kvällen. Får duscha på två sekunder och ramlar in på restaurangen med nyduschad look. Som vanligt alltså.

Vi har som alltid lagt upp vårt stopp med fokus på mat och löpning. Eftersom vi vill äta en lyxfrulle på Mellqvist dagen efter har vi valt ett enklare hotell utan fancy frukost. Utan fönster också. Det spelar liksom ingen roll när man vara ska vara på rummet mellan 22 och 06. Tänkte vi…

Utan fönster klär vi oss för det väder som rådde sist vi var ute. Därför är det bara Fredrik och jag som springer i t-shirt och shorts. Det ösregnar och de lyckliga med fönster har aningens mer kläder på.

Jag fryser inte. Känns mer som om folk tycker synd om mig. Men strunt samma. 10 km senare väntar belöningen.
Lunchstoppet tar vi på Stuk i Jönköping. Varför ändra ett vinnande koncept?

Pizzan med hasselnötspesto är to die for. Och orsaken till att vi kör via Jönköping nästan oavsett var vi ska…

Men nu ska vi hem. Och se hur man bäst firar semester i Malmö. Häng med!

Vi har vandrat i tre dagar och nu väntar finalen. Vi ska ta oss upp för Borgahällan, den magiska skapelse vars ena sida reser sig helt vertikalt mot skyn. Himlen är klarblå och vi fantiserar om utsikten som väntar! Men först ska vi få jobba…

Från vår stuga till berget är det 3 km. Längs en stig som finns på kartan, men inte lika tydligt i verkligheten. Vi får irra en stund innan vi hamnar rätt.

Överlag är Borgafjäll extremt oturistiskt. Byn har en enorm skatt och potential men man får leta efter den. Skyltar finns i fåtal, ibland handskrivna och lika ofta blekta till oläslighet.

Efter en timme är vi framme vid bron som leder oss över sjön och till foten av berget. Vi kavlar upp ärmarna rent bildligt men i verkligheten kavlar vi ingenting. Kläder är det enda som skyddar mot myggen som uppenbarligen inte haft blodvittring på mycket länge…Första 1,5 kilometrarna ska vara brantast har vi fått berättat för oss. Fredrik har dessutom sett höjdkurvorna, men ingen av oss har nog riktigt förstått HUR brant. Och hur långt 1,5 km kan kännas…

En bit upp börjar Fredrik tappa fart. Får huvudvärk och mår illa. Fast det säger han inte då. Jag scramblar på alla fyra och det känns fortfarande helt okej. Jag är odödlig. I alla fall ett par höjdmeter till. När lutningen är som värst är den 35 grader. Det svider i benen, men mest undrar jag hur jag någonsin ska ta mig ner igen…

Jackan har åkt av så fort vi passerade trädgränsen och myggorna lämnat. Ändå sprutar svetten, och med jämna och korta mellanrum vänder jag mig om efter Fredrik. Mest för att få en chans att pusta. Halvvägs upp finns en sjö där vi har planerat kaffestopp. Men baristan har mjölksyrechock, migrän och mår illa. Han vill varken dricka, äta eller ligga ner och vila.

Kollar telefonen efter täckning. Inget. Blir orolig. Vad händer om han inte kan ta sig ner?  Förbereder mig mentalt på att vi inte kan fortsätta uppåt och att vi har plågat oss upp utan att få belöningen. Att varken ha ätit eller haft kakan liksom…

Men som så många gånger förr återuppstår människan. Lite kaffe och äggmacka senare vågar han tänka tanken på att fortsätta uppåt. Under förutsättning att vi går långsamt och mjölksyrafritt, samt att han slipper bära. Vi lämnar hans väska och packar vatten, nödproviant och kläder i min. Sen går vi.
Den här delen är mycket lättare än den första och vi kommer upp utan illamående, maxpuls eller stumma lår. Och när vi ser ut över världen är allt värt. Vi är ensamma med en utsikt så magisk att det pirrar lite.

Får ett uns av svindel när jag tittar ner och alla foton tas med god marginal till kanten. Vem vet om vinden kan rycka tag i mig!

Det är svårt att slita sig och vi stannar länge och tittar på topparna vi passerat tidigare dagar. Vi tittar ner mot sjön där vi fikat och Fredrik ser ett föremål i den som han inte noterat tidigare. Såklart är det en björn. I hans värld. I min värld som visar sig vara mer i överensstämmelse med verkligheten är det en sten….

Vägen ner är inte så läskig som befarat och jag tar mig ner utan att slå ihjäl mig. De värsta partierna klarar jag med hjälp av rumpgång, i övrigt klänger jag på träd och grenar.

Det tar oss drygt två timmar upp till toppen och nästan lika lång tid ner. När vi är nere på platt mark tittar vi upp och fattar inte att vi tagit oss hela vägen för egen maskin. Det ser så brant ut att jag får svindel i efterhand.

Vi jämför med andra vandringar vi gjort. I Skåne, Åre och Kapstaden. Tänker på Lions head där vi vandrat på led. Till surrandet av drönare ovanför. På den här oturistiska attraktionen har vi fått ha hela berget för oss själva. Det är coolt. Men berätta det inte för nån…

Tidigare vandringsdagar hittar du här, här och här!

Vi har haft alla vädringsluckor öppna i tältet och sovit som stockar trots att vinden vinit rätt igenom. Det är dimma ute och regn i prognosen. Vi behöver tänka om och stryka dagens planerade topptur.Planen var att lämna tält och tunga saker och ta oss upp på Klöverfjällets högsta topp, 1477 m ö h. Men vi ser bara halvvägs upp på fjället. Istället väljer vi att vandra genom fjällskog till Borgafjäll för att nästa dag ta oss an Borgahällan, den supercoola formation vi spanat på från håll. Med en helt vertikal sida ner mot Borgasjön!

Hursom haver. Regnkläder på. Myggorna väntar på oss. När Fredrik stannar och knyter skorna filmar jag mitt underben. Vid nästa internetplupp lägger jag upp på stories det som ska bli den mest kommenterade filmsnutten på mitt konto ever. Den är äcklig. Tänk den här fast allt kryper och flyger…

Jag har smort varenda bar millimeter med myggmedel. Fredrik har även varit även behjälplig med att kladda in hela min hårbotten, efter att ha sett myggen på min hjässa. Därför går jag omkring i årets flottigaste frisyr, där hårbotten blottas mellan striporna. Men skitsamma, idag ska vi ändå inte möta någon alls…

Jag har dock inte smort rumpan vilket blir alldeles uppenbart när jag sätter mig ner för dagens första kisspaus. På de trehundra åren det tar att tömma blåsan (ja det känns så!) har min bakdel förvandlats från julskinka till prickig korv.

Till nästa kisspaus har jag lärt mig, och rollar hela mittenregionen innan start…

Vi fortsätter vandringen genom skogen. Funderar vilken lort som hör till vilket djur, och var alla håller hus? Vi ser inte ett enda djur. Förutom myggen. Och fortfarande ser vi inte topparna på de fjäll som omger oss.

När Lapplandsleden korsar Klöverfjällsleden ska vi ta av höger på Klöverfjällsleden ner mot Borgafjäll city och vidare till Borgagården.  Där har vi panikhyrt en stuga till skydd från åskan som väntar under kväll och natt.

Enligt kartan ska Lapplandsleden fortsätta rakt fram i korsningen men i verkligheten fortsätter den orange markeringen längs vår väg på Klöverfjällsleden. Vet inte hur det är tänkt här men vi skulle ju ändå avvika och orkar inte fundera.

Vi passerar Storfallet innan vi pausar för fika vid Korpån i Borgafjäll. Vi börjar ana Borgafjälls folkmängd när vi ser att den lokala utomhusscenen bara har EN bänk för publik…

Efter fikastoppet väntar en fyra kilometer lång promenad på asfalt till Borgagården. Medan himlen blir mörkare och mörkare.

Stugan vi blir tilldelade fyller sin funktion som väderskydd. Att toaletten gick att spola hade också varit önskvärt…

På stället finns en restaurang med magisk utsikt över Borgasjön. Jag vill äta där men ryggar för priset. När jag väljer en huvudrätt för 350 kronor vill jag inte ha leriga vandringsbyxor och en ulltröja med både hål och tvivelaktig doft. Vi väljer the Saloon.

I en mörk lokal en trappa ner råder Vilda Västern. Bartendern är Sheriff och lokalen är utsmyckad enligt konstens alla regler. Vi väljer bort påsmaten och testar en lokal viltkebab till tonerna av hårdrock på väldigt hög volym!

Från källarlokalens enda fönster blickar vi ut över Borgahällan och det berg vi ska ta oss an i morgon. Då har tanken inte slagit oss att även vi kan bli trötta…

Om tidigare vandringsdagar kan du läsa här och här.

Dag 2 börjar mitt i natten. Vi har ställt klockan för att se solnedgången men missar hela grejen pga moln. Stannar uppe en timme i hopp om att det ska lätta, men nej. Somnar om och startar om dagen 6 timmar senare.

Tar chansen att tvätta håret i en diskho. Fredrik säger att det sett bättre ut på insta om jag gjort det i sjön. Han har rätt, men jag har ju ändå inte internet…

Lämnar stugan kl 9 för 23 kilometers vandring. Och det ska ta till efter läggdags innan vi är framme!

Leden är välmärkt med stora orange markeringar på stenar. Men det finns ingen stig och var och en får välja bästa väg mellan markeringarna. Underlaget är därför inte upptrampat utan fluffigt, knöligt och tuvigt. Det tar tid. Dessutom blir vi för första gången tvungna att vada. Det är ett enkelt vad och vi byter till badskor för att gå torrskodda resten av vägen.

Det var uppvärmningen. Vaden kommer att bli svårare och kulminera i panikkänslor i slutet av dagen. Men det är jag ännu lyckligt ovetande om.

Vi äter förmiddagsfikat med utsikt över hela världen. Njuter av den kulinariska delikatessen tunnbröd med mjukost och ägg. Prova det, den som törs!

Än har vi inte mött några myggor och förstår inte vad alla gnäller om. Men nu ser vi en människa! Det är tjejen från bussen och vi blir uppdaterade på vad som väntar. Myggor, dålig markering och vad. Fast först lunch!

Vid Geartoe rastskydd stannar vi till för mat. Och här hittar jag en plupp internet! Precis lagom för att kolla SMHI. Och det är regn och åska på gång. Vi har 4 km till nästa vindskydd och en timme till regn. Det är på håret.

Vi hinner precis. Sitter och trycker i ett vindskydd vid Tjaerhvietjålhte tills vi bestämmer oss för att det bara är regn och ingen åska!

Nästa sträcka ska bli en av vandringens absoluta favoriter. Utsikten är magisk. Vi stannar och bara tittar. Sen går vi ner i höjd. Möter fjällbjörkskogen och myggorna. Det ena är mer fantastiskt än det andra. Det känns som en sagoskog och ljuset är magiskt.

Fredrik har fått blöta fötter men jag är torr. Jag säger att det är för att jag har Icebugs. Det blir ett citat som förföljer oss resten av turen. När han snubblar och halkar skyller han på att han inte har Icebugs. Allt som kan gå fel är för att han inte har Icebugs. Kanske är det även pga icebugsen som han tänker att jag kan bära lika tungt som honom, när jag tycker att det borde vara relaterat till kroppsvikt…

Anyway. Myggorna. Det är fortsatt okej medan vi går men middagsstoppet är kaos. Vi sitter på en väldigt vacker plats men ser inget utom myggor. Vi tänder myggskrämman och uthärdar de fem minuter innan den börjar verka. Sen är allt lugnt!

Klockan är 20:15 och det hade varit skönt att slå läger. Men vi har 4 km kvar. Och vid det här laget vet vi att det tar två timmar…Leden vi följer heter Lapplandsleden och invigdes i november. Därför är den inte helt klar. Det ligger brädor här och där som ska spikas till spänger. Och är spängerna lite ologiskt spikade…

Vi får bada. Igen. Då är det bara ett vad kvar. Ett superläskigt. Men det vet vi fortfarande inte.

På sträckan förbi Aesie till kvällens tältplats vid Jillie Garsjohke har banmarkeraren dessutom gjort ett bristfälligt jobb. Vi irrar omkring en hel del och börjar bli otåliga.  Men nu hör vi bruset av en fors.

Forsen saknar bro och jag envisas att tro att vi är fel. Det. Måste. Finnas. En. Bro. Bara jag hittar den orange markeringen…

Och nu börjar jag gråta igen. Jag gör sånt när jag ser forsar. Efter Costa Rica får jag panik av forsar. Vänder om och börjar leta den bro som inte finns.

Fredrik är bestämd och lugn. Tar över alla väskor och skor innan han tar sig an den hysteriska och livrädda frun. Hon överlever.

Jag har haft sånt bekymmer med att hitta internet för att publicera mitt brudklänningsinlägg på rätt dag, att jag glömt bort att det är vår bröllopsdag. Men nu börjar jag drömma om alla överraskningar Fredrik teoretiskt skulle kunna ha ordnat.

Tänk om det står ett glampingtält med Hästens sängar, jordgubbar och skumpa och väntar på oss. Tänk om han har med sig våffeljärnet (och smet) i sin väska. Eller om det snart ska landa en kaffebarshelikopter i gräset!

Det gör det inte. Men vi är framme vid dagens mål. 13 timmar och 23 kilometer till handlingarna.

Vi ska precis hinna landa i sovsäcken när ovädret kommer. Det blåser, regnar och stormar. Det är så häftigt att känna naturens krafter och jag är inte ens rädd. Men i morgon ska det åska…

För dig som missat dag 1, hittar du den här!