Aktuellt

Vi ska göra vår första gemensamma fjällvandring men åskan håller på att sätta käppar i våra hjul. Trots en superläskig väderprognos väljer vi att stryka vår reservplan Höga Kusten, och gå på ursprungsplanen Klimpfjäll-Borgafjäll. Med risk för att behöva stå på huk på en ryggsäck och skaka tänder av rädsla. Fyra dagar, fyra inlägg. Är du inte intresserad av vandring, eller fjällen, håll dig borta ett par dagar….

Från Umeå tar vi bussen till Klimpfjäll, med byte i både Dorotea och Vilhelmina. Dessa byten är själva höjdpunkten på bussresan, det är då vi minglar med andra vandrare och lär oss mer om allt från åska till myggmedel. Det är också då Fredrik berättar för en random dam med glassörhängen att hans kollega har en pappa från Vilhelmina. Och damen såklart vet vem vederbörande är och kan förse oss med lite skvaller…

En av vandrarna ska gå samma sträcka som vi fast åt motsatt håll. Hon kommer att bli en av tre personer vi ska se under fyra dagars vandring. Och jag har lovat att rapportera hur mina nya Icebugs funkar när vi ses. Jag har ju knappt provat dem innan!

Framme i Klimpfjäll tar vi de snabba stegen till Klimpfjällsgården för en sista civiliserad lunch på ett tag. Maten är supergod men mest cred ska de ha för sin problemlösningsförmåga när jag frågar om de har havremjölk. De har de inte, men tvekar inte en sekund att springa till den lokala butiken och handla!

14:15 lämnar vi Klimpfjäll för vår första etapp till Slipsikstugan. Det är 12 kilometer dit och det ska ta oss 4 timmar. Tre kilometer i timmen och därmed vår snabbaste etapp! Men det vet vi inte då…

Efter 3 km på asfalt når vi Soldalen och själva leden. Det går uppför men är lättvandrat på grusväg. Passerar en gammal nerlagd samisk skola, vår första snöhög och dricker vatten ur en bäck innan vi når kalfjället och vidderna.

Just då hör jag det första mullrandet i fjärran och inser att det här förmodligen är sämsta stället i världen att vara på när det åskar. Men det kommer inte mer. Inte än…

Vi hinner med ett fikastopp och ytterligare någon timmes vandring innan himlen plötsligt ändrar färg. Allt är mörkt och nu kommer regnet. Och den första blixten.

Vi ser stugan framför oss men det är som att den inte kommer närmare oavsett hur fort och hur långt vi går. Och vi går fort. I alla fall jag, för jag är livrädd. Jag till och med springer med mina tio extrakilon på ryggen. Fredrik räknar sekunder och berättar hur långt bort åskan är. Jag är för rädd för att komma ihåg hur man räknar…

Vi kommer fram till slut och möts i dörren av en glad kille som hälsar oss välkomna. Stugan är varm och trygg och så fort jag bänkat mig i soffan har jag bestämt mig: jag tänker sova här! Tältet får vänta!

Killen i dörren är snäppet mer hardcore. Han går Lapplandsleden hela vägen från Hemavan (19 mil) och har snittat 3 mil om dagen i 5 dagar. Han har bara finalen kvar och tänker inte bli sittande i en stuga. När åskan lagt sig ger han sig av med sin pappa som anslutit till stugan från annat håll. Vi hinner få med oss några matnyttiga tips innan de ger sig av. På fjällen är vi rookies och suger åt oss av allt.

Klockan 22 släcker vi lampan, med väckarklockan ställd på 23:30. Vi ska spana på solnedgången.

To be continued…

Ni som hängt här ett tag vet att jag har varit gift sedan stenåldern och att jag nästan lika länge har testat formen genom att varje bröllopsdag hoppa i brudklänningen.

Min brudklänning är därför mer lyckligt lottad än de flesta brudklänningar som är förpassade till trista källarförråd. Min klänning har hoppat studsmatta, stått på huvudet, cyklat mountainbike och vandrat i berg. I år har den dessutom blivit urban…

Bröllopsbilden 2022 får symbolisera vår flytt till Malmö som var ett spontant men väldigt lyckat beslut!

Jag hade velat bjuda på en bild i folkvimlet på en av våra favoritkaffeställen, men fegade ur…  Valde istället en avskild plats vid Bron. I tron att ingen skulle se. Men i stan kan man inte smyga. Jag ser ensam ut på bilden men är omringad av solnedgångsfirare.

Låtsas som det regnar. Som att det är helt normalt att gå omkring med en 22 år gammal brudklänning med spår av olja, gräs och jord.

Konstaterar att klänningen fortfarande sitter där den ska och dessutom rymmer ett par mjukisbyxor där under. Ville ju inte strippa i civilisationen. Någon måtta får det vara på pinsamheterna…

För förra årets formkoll titta här. För ännu tidigare formkollar, klicka här!

Bloggen tar semesterledigt. Mest för att jag ska ut i obygden där internet inte uppfunnits än.

Vi ska vandra. I en prognos som mest lovar regn och åska. Kanske kommer vi ingen vart och får åka hem igen. Men då har vi i alla fall försökt…

Om det finns internet nog för instagram kommer jag uppdatera där. Så för skadeglädjen att se någon bli genomblöt, följ mig här. Annars ses vi på söndag.

Jag dricker nästan aldrig när jag springer. Tar med mig vätska på längre turer och kommer alltid hem med nästan alltihop. Men när temperaturen idag  landade på 29 grader blev till och med jag törstig. Jättetörstig.

Kanske är det för att mitt barndoms skidspår har blivit tre gånger så backigt sedan jag sist var här, som jag plötsligt blir så törstig.  Jag dör i varje uppförsbacke och så här mellan fyra ögon…. jag får till och med stanna och pusta efter den tredje branta backen på kort tid. Att flytta till Malmö har varit en vinstlott på alla sätt utom när det gäller backförmågan.

Jag inbillar mig att det är vätskevästens fel att jag känner mig så tung. Den vägde ju trots allt ett kilo när jag började. Tro tusan att det blir tungt att lyfta fötterna! Att jag precis tömt den är en annan sak. Det känns bra att ha något att skylla på.

I alla fall. För första gången i mitt liv måste jag fylla på vattenflaskorna under passets gång.  Helst vill jag hitta en kran ute i det fria för att slippa klampa in genomsvettig på en restaurang i lunchrusning och tigga vatten. Men det finns såklart inga slumpmässigt utplacerade kranar. Funderar på om jag ska våga mig in på den där restaurangen ändå, eller om det är bättre att knacka på hos någon sur farbror och riskera bli uppäten av en hund. Kanske enklast att haffa någon ute med gräsklipparen? Allt känns jobbigt, men det är torrt i strupen nu. Så dyker IKSU upp. Där är folk svettiga. Och förstår att man kan bli törstig om man tränar.  Det känns inte ens pinsamt och plötsligt har jag två proppfulla vätskeflaskor i västen. Älskar när lösningen bara regnar ner i huvudet på mig.

Fast det konstigaste idag är inte att jag blev törstig. Det konstigaste är att min dotter hittade mig på TikTok. Alltså jag fattar inget. Hur hamnade jag där bland snusen?