Aktuellt

Hade tänkt att gå på Body Pump men får löpfeeling. Snörar på mig skorna för en superspontant långpass och ger mig av. Med en ny app i mobilen där färdvägen finns inläst. För att Fredrik på något sätt vill försäkra sig om att jag ska komma fram. Jag har 21 km transportlöpning till starten på Skåneledens etapp 20 mellan Falsterbokanalen och Falsterbo camping. Totalt kommer äventyret att bli 30 kilometer, för att bocka av endast 8 kilometer i klubbens Skåneledenutmaning! Men värt ändå. Är det fredag så är det.

Vägen mellan Hyllie och starten i Höllviken är rakt fram. Möjligen någon enstaka mindre knix på vägen men inte ens jag kommer fel. Man måste vara lättroad för att tycka att det är en rolig väg, men jag är ju just det – lättroad. I det monotona finns all möjliget att låta tankarna snurra och lösa världsproblem. Eller bara stänga av hjärnan och småsova bort några kilometer.

21 kilometer rakt fram med sidvind/motvid är en skön uppvärmning. Sen börjar äventyret.

Första kilometern av etappen är fortsatt asfalt längs Falsterbokanalen. Men Fredrik har varnat mig så när vägen övergår i sandstrand stannar jag och fyller på med energi. Nu väntar ett par kilometer tung sandlöpning och humöret behöver vara på topp. Jättetopp.

Det finns ingen del av sanden som är packad. Bara löst och fluffigt. Känslan av att bara glida omkring i sanden och att aldrig komma fram tär på humöret. Jag börjar känna mig uppgiven. Ska ju på middag hos svärisarna, tänk om maten kallnar…

Ser i min app att landet snart tar slut och att jag ska få komma upp på fast mark vid Ljunghusens golfbana. Jag firar i tysthet innan jag inser att det inte var något att fira. För när sanden tar slut tar vinden vid. Det blåser vindar som liksom bara finns i Skåne. Jag kommer inte fram här heller.

Plötsligt ser jag en miljon kor på stigen. Är så så trött på motvinden att jag inte ens orkar bli rädd. Låtsas att jag är livsfarlig och springer förbi utan att möta deras blick. När jag kommer in mot campingen och bebyggelsen får jag äntligen skydd mot vinden och får en sista skön kilometer till busshållplatsen Skanör Haga.

Bussen är full och den enda platsen som är ledig är vänd mot resten av församlingen. Och dessutom upphöjd. Det känns som jag sitter på en scen med min saltiga panna och mina genomsvettiga kläder. De piffiga människorna direkt från Falsterbo Horse Show tittar lite konstigt men jag låtsas som det regnar. Lite salt i pannan är väl helt normalt på fredag kväll?

Vi har ganska tydliga regler för hur saker fördelas här hemma. Det är liksom praxis och allmänt accepterat. Men en fördelning från vår fjällvandring var snäppet mer hemlig…

Det är Fredrik som packat väskorna. Det är lika bra att låta honom. Annars packar han ändå om allt. Men det är viktfördelningen som är lite speciell. Jag tänker att den borde relateras till kroppsvikt och att han därför borde bära ca 50% mer. Det gör han inte. För hans fördelningsnyckel är en annan. Han packar båda väskorna lika och motiverar fördelning med att jag är starkare än honom på tricepspressar på body pumpen…  Förvisso sant, men ryggsäcken bärs ju hyfsat sällan med armarna ovanför huvudet…

På dag tre när vi ätit upp typ hela hans väska, får han dock dåligt samvete och tar över tältet från min.

I övrigt fördelar mest mat och den fördelar vi såhär:

Gröt: Lika stora portioner. Plus att jag får slicka kastrullen.
Vanlig mat: Han äter lite mer.
God mat: Fördelas lika. Är han mer hungrig får han äta bröd…
Jättegod mat: Fördelas också lika. Plus att jag norpar lite från hans tallrik när han tittar bort…

Skulle vi äta på restaurang och beställa olika mat, och det sedan skulle visa sig att hans är godare än min….Då förhandlar jag till mig ett byte!

Sånna är reglerna. Behöver jag säga att det är jag  som har bestämt dem? Och därför lät honom hållas vad gäller ryggsäcken. Tänker att det är bra för äktenskapet att båda får ha sina regler. Och nu blev jag ju ännu starkare på köpet. Win-win.

När jag tar mig i kragen och pimpar min onsdag med tröskelintervaller och kroppen inte alls samarbetar!

Känner det redan under uppvärmningen. Benen känns trötta. Och är jag inte proppmätt, fast det var nära två timmar sedan jag åt? Snigelfart första 15 minuterna men det brukar lösa sig när klockan piper för intervall.

Det gör det inte. Det går jättetrögt. Jag skyller på underlaget som är lösgrus och som gör att det inte går att skjuta ifrån. Skyller också lite på motvinden (och tar ingen hänsyn till att den förmodligen går plus minus noll med medlutet jag faktiskt har). Första intervallen halvkass alltså. Nu kan det väl bara bli bättre.

Och det blir det. Andra intervallen går i medvind på RIbban. På asfalt. Jag är fjäderlätt och susar förbi alla semesterflanörer. Jag är nog inte så kass ändå. Det känns som jag springer i räser-fart fast klockan motbevisar mig när jag kommer hem. Det gick faktiskt inte fort alls.

Tredje intervallen går i motvind. Så det är såklart vindens riktning som är orsaken till att även denna går trögt som tusan. Eller? Bortförklaringarna haglar. Men hur kommer det sig att jag springer med hälisättning? Det har jag inte gjort sedan 2011. Har jag glömt hur man springer?

En dålig springdag alltså. Kompenserar med dopp och jordgubbar för att balansera upp det hela lite.

På instagram blev det tröskelintervaller, bad och jordgubbar.

Här på bloggen när jag kan brodera ut texten lite mer, får ni sanningen:

Sega ben, kulingvarning på badbryggan och jordgubbar på den enda parkbänk med sol och lä. I en halvtrafikerad korsning mittemot Lidl….

Men härligt ändå på något vis.

Vi bygger som bekant ett fritidshus. Eller sportstuga som jag envisas med att kalla det. För att omgivningarna är exemplariska för just motionsutövande. Idag testade vi cykelvägarna.

Ingen blev besviken. Vägarna är smala, går i grönaste skog och är nästan helt utan bilar. Asfalten är slät och fin. Det finns egentligen bara en hake. Det är kuperat! Så med lite tur kan vi bli lite vältränade på kuppen.

Löpmöjligheterna har vi utforskat tidigare med samma goda resultat. Nu återstår bara att testa utomhus-padelbanorna. Och golfbanan. Men det där sista lär dröja minst 16 år….

Anyway. Vi vet att vi kommer trivas. Och kommer såklart vilja ha besök. Ett varv runt sjön och sen kaffe här:

Ska bara få dit altanen först….

Jag tror det kan bli ett strålande träningsläger!