Trösklar med bad – sanningen!

När jag tar mig i kragen och pimpar min onsdag med tröskelintervaller och kroppen inte alls samarbetar!

Känner det redan under uppvärmningen. Benen känns trötta. Och är jag inte proppmätt, fast det var nära två timmar sedan jag åt? Snigelfart första 15 minuterna men det brukar lösa sig när klockan piper för intervall.

Det gör det inte. Det går jättetrögt. Jag skyller på underlaget som är lösgrus och som gör att det inte går att skjuta ifrån. Skyller också lite på motvinden (och tar ingen hänsyn till att den förmodligen går plus minus noll med medlutet jag faktiskt har). Första intervallen halvkass alltså. Nu kan det väl bara bli bättre.

Och det blir det. Andra intervallen går i medvind på RIbban. På asfalt. Jag är fjäderlätt och susar förbi alla semesterflanörer. Jag är nog inte så kass ändå. Det känns som jag springer i räser-fart fast klockan motbevisar mig när jag kommer hem. Det gick faktiskt inte fort alls.

Tredje intervallen går i motvind. Så det är såklart vindens riktning som är orsaken till att även denna går trögt som tusan. Eller? Bortförklaringarna haglar. Men hur kommer det sig att jag springer med hälisättning? Det har jag inte gjort sedan 2011. Har jag glömt hur man springer?

En dålig springdag alltså. Kompenserar med dopp och jordgubbar för att balansera upp det hela lite.

På instagram blev det tröskelintervaller, bad och jordgubbar.

Här på bloggen när jag kan brodera ut texten lite mer, får ni sanningen:

Sega ben, kulingvarning på badbryggan och jordgubbar på den enda parkbänk med sol och lä. I en halvtrafikerad korsning mittemot Lidl….

Men härligt ändå på något vis.