Aktuellt

Jag har lyxlöpt igen. Med risk för att bli tjatig. Borde kanske testa kitesurfa för variationen, men alltså – jag hade kunnat lyxlöpa varje dag. Take it or leave it.

Tar tåget till Simrishamn där bästa Cecilia hämtar upp. Hon har planerat en runda från Brantevik som ska ta oss till Bäckahalladalens naturreservat och hem igen via Simrishamn och kaffe. Med på resan är även Annika som jag inte träffat sen senast det begav sig.

Jag har sprungit mycket i krokarna men aldrig vetat att det mitt ute i ingenstans finns ”böljeslag”. Har faktiskt aldrig ens hört ordet. Cecilia guidar oss dit och jag får beskåda de förstenade vågrörelserna i en forntida havssandbotten. Coolt ändå!

Mer bekant är Byvägen där vi stannar till för en kaffe. Mest för att det känns lyxigt. Och för att ladda mentalt för hemväg och ett eventuellt dopp…

Tanken på bad finns i mina tankar men jag är lite nervös över temperaturen som enligt rykten ska vara ovanligt kall på den sida Skåne (som även i normalfall är jättekall). Ett par sekunders tvekande sen har alla tepåsebadat. Ner och upp.

Tillbaka hos Cecilia svänger hon ihop en helt fantastisk lunch. Här snackar vi om att bli bortskämd!

Enda smolket i glädjebägaren är det inställda tåget som förpassar mig till en buss till Lund. Men äsch. Jag har ju semester. En timme hit eller dit kan ju kvitta. Och Fredrik sitter ändå bara och kontrollerar orienteringskartor…

En del ser träning som ett nödvändigt ont som tidningarna säger att man BEHÖVER göra. Det bloggade jag om nyss. Men det är inte sant. Ingmarie myntade klokaste citatet of all times på vår sällskapsrunda idag. Träna gör man för att orka upplevelsespringa långt på vackra platser. Och precis så är det. Jag brukar säga att jag alltid vill vara så tränad att jag kan spontanspringa ett marathon. Men alltså. Det är ju ännu viktigare att vara så tränad att man orkar sällskapsträna. Så här:

Vi träffas på tågstationen i Åstorp för två etapper på Skåneleden. Vädret är bästa möjliga enligt båda två. Soligt, varmt och glassigt. Vi vet att första milen till Hålebäck ska vara lättsprungen och att sista elva till Krika skog kommer att bli tuff. Gott så. Omväxling förnöjer.

Varken jag eller Ingmarie gillar när underlaget blir för struligt, men det är bara få partier som sätter käppar i våra hjul. Det är mestadels lättsprunget och mjukt. Som vanligt när vi ger oss ut pratar vi minst lika mycket som vi springer. Och jag känner mig som värsta otrevliga som hela tiden avbryter samtalen med den numera klassiska frågan: Har du sett någon orange?

Det har hon oftast inte, eftersom hon precis som jag mest pratar och tittar på marken. Det blir några turer fram och tillbaka. Oftast ganska korta, men en rejäl uppförsbacke helt i onödan lyckas vi klämma till med!

Undantaget ett par tråkigare sträckor på asfalt (den första dessutom med oförklarligt många bilar) är sträckan magisk. Över fina öppna fält, bredvid majsplantage och genom bokskogar.

Med tre kilometer kvar växlar både jobbigheten och vackerheten upp en smula. Det går uppför så vi nästan inte orkar prata. Fast bara nästan. Vi kryper stundtals på alla fyra och åker nästan kana på vägen ner. Vi njuter en utsikt som är makalös och får sms från Fredrik som undrar var vi blivit av…

Men vi har i vanlig ordning bara fotat lite, sprungit lite fel och njutit av vägen. 22 kilometer in på kontot varav ett gäng branta backar. Man behöver träna för att orka sånt. Därför kommer jag aldrig sluta träna.

När vi kom hem igår hade vi fått ett handskrivet meddelande från grannen, en inbjudan att hänga med på Brave Fitness i Pildammsparken alldeles bredvid. Och alltså, sånt går inte att tacka nej till!

Jag är nervös hela förmiddagen. Egentligen vet jag inte varför. Men jag tänker att det är något crossfit-inspirerat gör-så-många-du-bara-kan-oavsett-teknik och att alla ska göra allt jättefort och jag bara vara långsam, seg och hopplöst efter. Oroar mig också för miljoner utfallshopp och en massar rusher. Jag ska ju springa Skåneled i morgon…

Vi laddar på bästa sätt med en helt fantastisk äggröra på Nostra. Den kommer definitivt göra susen. Medan vi sitter där går två färgglada killar i rosa shorts och sprpå bilden nedan…

Sammanstrålar med grannarna någon timme senare. Känns bra att ha någon att hålla i handen inför detta läskiga äventyr. Som ska visa sig inte vara läskigt alls.

I Pildammsparken är spelplanen uppdukad. Mattor, kettlebells, hantlar och en selfiepinne så lång att behovet av drönare inte längre finns…

Det är skön stämning in da park. Instruktörerna pratar engelska och är så där skönt coola. I de där rosa shortsen över färgglada tights.

Banan består av kettlebell svingar, situps, snatches, airjumps och ball slam. Inget farligt, inget som dödar löparben, bara otroligt roligt. Tur man har sånna bra grannar som lurar ut en på sånt här! Underbart!

På något sätt ska man ju inviga semestern och det behöver inte nödvändigtvis vara med ett glas vin. Därför var vi inte svårövertalade när några ur löparklubben la ut ett eftermiddagsevent. 15 kilometer på Skrylle-slingan och en etapp mot vårt mål hela Skåneleden är ju liksom både nytta och nöje.

Fredrik som är halt och lytt går ensam åt ena hållet, medan vi med någorlunda friska kroppsdelar springer åt andra hållet. När vi möts är planen att Fredrik ska springa med oss tillbaka sista biten. Ett genialiskt upplägg, men så är det ju jag som kommit på det!

Vi springer genom fantastisk skog och över härliga backar. Men mest av allt springer vi rätt igenom en större samling kor. Jag försöker diskret föreslå att vi ska springa runt om, men det är rakt fram som gäller. Förbi både kossor, kalvar och tjuren TJUREN.

Det är Roger i täten som inte är korädd. Dessutom vill jag tro att han tänker att Skåneleden ska följas på millimetern, och inte fyra meter vid sidan om. Hur som helst. Vi överlever och kan fortsätta vår tur.

Vi möter Fredrik efter 9 kilometer. Då har han ätit upp alla hallon i hela Skrylle. Bara så ni vet, i fall ni hade planer på att sticka dit med bärkorgen.

Men ingen sommarlöpning är komplett utan glass och dopp. Doppet blir i Billebjer och glassen på Syster Jakobs i Lund. Underbart att Lund äntligen fått en glassbar värd namnet! För den brynta smörglassen hade jag kunnat ta ett Skryllevarv till eller två!