Aktuellt

Alltså jag bor vid en park. Ser en miljon löpstilar om dagen. Ingen är tamejtusan den andra lik. Vissa ser jätteroliga ut, andra ser ut som de har sprungit förr. Att titta ut genom fönstret slår teven alla dagar av alla.

Idag vågar jag mig ut i civilisationen efter alldeles för många dagar inomhus. Och får se parken från andra sidan fönstret. Liksom live. Och mitt i min promenad dyker han upp. Löparkungen.

Jag vet inte hur han gör eller egentligen ens hur det ser ut, men han svävar fram. Utan att nudda marken. Och alla kroppsdelar synkar på ett helt galet sätt. Det. Går. Fort.

Det var det coolaste som hänt i mitt liv på flera dagar. Mer sånt.

Börjar bli ont om träningsinspo här inne.  Mest förkylningsgnäll och familjedepp. Så jag tänkte köra en klassisk: dagens outfit. Och den är såklart inte alls från idag, eftersom ni ju då bara hade fått gotta er i mina lortiga mjukisbyxor.
Dagens outfit är från någongång innan jul. Fotad i världens sexigaste trappuppgång. Here goes – mina favoriter:

Uppifrån och ner:

Mössa – saknas. Har ingen favorit. Jo en lila som matchar till inget. Behöver en ny. Tips till efterskottstomten.
Buff – måhända lite partisk men Stävie Trail har världens bästa buffar. Användes oftast på huvudet. Därav glömt att köpa mössa. 2023 års nya blåa är en frisk fläkt januarimörkret. Och än så länge en raritet. Efter loppet den 5 mars hoppas vi hitta dem överallt. Precis som den rosa och gröna företrädaren!

Jacka – en Peak Performance som hoppade upp och bet mig i näsan vid mitt senaste Umeå-besök. Svart, stylish, stilren och världsbäst.

Vantar – ett par Craft från typ 2009. Tjocka fingervantar för halvvarma dagar. För den som saknar cirkulation till händerna. Har redan gått över till tyngre grejer. Tumvantar.

Vintertights – när det kryper under nollan. Nya för året, från danska märket Fusion. Högmidjade och släpper inte in någon kall luft. Sitter som en smäck och har reflexer. Men den mest otippade fördelen, som liksom överglänser alla andra tillsammans (i alla fall för den som har katt): de drar inte till sig katthår. Faktiskt är mina löpartights den mest katthårsfria zonen i hela vår lägenhet. Undrar om man kan beställa människokläder i samma tyg? Och löpartröja, jacka, mössa, baddräkt och filt….?

Strumpor – CEP halvhöga för att undvika varje glipa. Har jag sagt att jag avskyr glipor? Årsmodell bortre stenåldern och lagade med nål och tråd. Har ett par svarta också. De hade gjort sig bättre på bild i ett outfit-inlägg…

Skor – Adidas Terrex Speed Ultra. Den första trailskon jag älskat lika högt som mina asfaltdojor. De är underbara. Mats på Löplabbet Lund borde ha nobelpriset för att ha lurat på mig dem.

Gammalt och nytt. Fult och fint. Jag är en blanding av allt när jag springer. En favorit är en favorit är en favorit.

Vilken är ditt favoritlöparplagg?

Alltså löpning är världsbäst när det kommer till att skingra tankar. Att sortera alla konstigheter som dyker upp där uppe. Liksom bli människa igen. Men vad gör man när man inte kan springa?

Städar har det visat sig.

När äldsta dottern åkte som utbytesstudent 2015 och känslorna kaosade så städade jag. Hennes badrum. Hittade gamla använda tops och plast från alla möjliga öppnade förpackningar som ingen slängt. Och i den där sakniga känslan fanns inga hard feelings över äckliga sminkrester. Allt var liksom bara hon. Och så förlåtet. Att få städa hennes gamla grejer var liksom att umgås. Och fungerade som terapi.

När hennes hemresa ett år senare blev kraftigt försenad behövde jag inte städa. Då var kroppen hel och jag sprang. Hade ändå tagit ledigt från jobbet och sprang bort väntetiden. Inte hela, det var ju mer än ett dygn. Men en ordentlig långpanna krämade jag till med. Kände mig som Forrest…

Idag har hon åkt igen. Och jag kan inte springa. Har städat köket men det är ju inte hennes grejer. Hon har ju inte ens bott här. Och klumpen i magen är ju inte bara hennes frånvaro, utan lika mycket det faktum att yngsta dottern passar på att flytta till den numera lediga lägenheten i Lund.

Om ett par timmar är det bara jag och Fredrik. Och han ska på styrelsemöte.

Så jag gissar att jag får städa. Känner jag den yngsta rätt finns det en del saker att hitta. Frågan är om intorkade müslitallrikar lugnar ett smärtande mammahjärta? Eller om jag bara får härda ut till den här skitförkylningen är över.

Då kan jag springa och hälsa på henne. Hon i Lund då alltså. Costa Rica orkar inte ens jag springa till…

Jag vill bli frisk av miljoner anledningar. Men en är lite viktigare än de andra.

2015. Senast hon lämnade oss för vida världen…

Min äldsta tjej ska ut och resa. I fem månader ska hon upptäcka latinamerika och lämnar landet på tisdag morgon. Planen var hejdå-middag med önskemat här ikväll och jag hoppades i det längsta att jag skulle hinna bli frisk. Det blev jag inte…

Om inte under sker till i morgon får det bli plan B. Facetime-middag i morgon och bakåframkram på perrongen på tisdag morgon.

Efter två år av Covid är man ju mästare på sånt här.  Men ändå. Hur hemskt känns det inte att inte få kramas hejdå???

Febern har sedan igår gått från 38,5 till 37,8 till 37,5 till 37,1.

Jag har inte gett upp…