Alltså löpning är världsbäst när det kommer till att skingra tankar. Att sortera alla konstigheter som dyker upp där uppe. Liksom bli människa igen. Men vad gör man när man inte kan springa?
Städar har det visat sig.
När äldsta dottern åkte som utbytesstudent 2015 och känslorna kaosade så städade jag. Hennes badrum. Hittade gamla använda tops och plast från alla möjliga öppnade förpackningar som ingen slängt. Och i den där sakniga känslan fanns inga hard feelings över äckliga sminkrester. Allt var liksom bara hon. Och så förlåtet. Att få städa hennes gamla grejer var liksom att umgås. Och fungerade som terapi.
När hennes hemresa ett år senare blev kraftigt försenad behövde jag inte städa. Då var kroppen hel och jag sprang. Hade ändå tagit ledigt från jobbet och sprang bort väntetiden. Inte hela, det var ju mer än ett dygn. Men en ordentlig långpanna krämade jag till med. Kände mig som Forrest…
Idag har hon åkt igen. Och jag kan inte springa. Har städat köket men det är ju inte hennes grejer. Hon har ju inte ens bott här. Och klumpen i magen är ju inte bara hennes frånvaro, utan lika mycket det faktum att yngsta dottern passar på att flytta till den numera lediga lägenheten i Lund.
Om ett par timmar är det bara jag och Fredrik. Och han ska på styrelsemöte.
Så jag gissar att jag får städa. Känner jag den yngsta rätt finns det en del saker att hitta. Frågan är om intorkade müslitallrikar lugnar ett smärtande mammahjärta? Eller om jag bara får härda ut till den här skitförkylningen är över.
Då kan jag springa och hälsa på henne. Hon i Lund då alltså. Costa Rica orkar inte ens jag springa till…
4 Kommentarer
Anna T
11 januari, 2023 kl 08:13Ja den där dagen kommer närmare och närmare, när de flyttar hemifrån. Jag vill ha ett hem där barnen dräller hem då och då, för att de vill och för att de saknar oss – och vår mat. Men tänk om de flyttar långt bort bort, då kommer ju inte det hända? Eller om de trivs så bra utan oss, att de bara kommer hem när vi tvingar dem? Det är jobbigt att vara förälder ibland!
Anna
13 januari, 2023 kl 13:10Det är när ens barn flyttar hemifrån som man inser att man själv flyttade 120 mil bort och aldrig kom tillbaka. Hoppas inte mina barn får sånna dumma idéer! Man hoppas ju lite att de ska tröttna på att äta studentmat och kanske längta lite efter maten som övergår deras budget… vi snackar avokado, frysta bär, granola och ost :D : D: D
ingmarie Nilsson
11 januari, 2023 kl 19:13Förstår att det är en märklig känsla som är både sorglig och glädjefull! För tänk ändå att du/ni har två så fina tjejer som nu klarar sig själva och ska få upptäcka livet! Det verkar också som de ärvt alla dina och Fredriks goda sidor! Fäll några tårar men le mest och var stolt!
KRAM och hoppas vi ses i morgon!
Anna
13 januari, 2023 kl 13:12Ja känslan är jätteskum. Liksom att man gjort sitt och inte längre behövs. Men såklart är jag glad och stolt över mina tjejer. De blev bra folk även om man tvivlat på sin mammaförmåga emellanåt :D