Alltså jag bor vid en park. Ser en miljon löpstilar om dagen. Ingen är tamejtusan den andra lik. Vissa ser jätteroliga ut, andra ser ut som de har sprungit förr. Att titta ut genom fönstret slår teven alla dagar av alla.
Idag vågar jag mig ut i civilisationen efter alldeles för många dagar inomhus. Och får se parken från andra sidan fönstret. Liksom live. Och mitt i min promenad dyker han upp. Löparkungen.
Jag vet inte hur han gör eller egentligen ens hur det ser ut, men han svävar fram. Utan att nudda marken. Och alla kroppsdelar synkar på ett helt galet sätt. Det. Går. Fort.
Det var det coolaste som hänt i mitt liv på flera dagar. Mer sånt.
2 Kommentarer
Mia
13 januari, 2023 kl 09:55Alltså tänk att du liksom bor vid en park nu. Så mycket har hänt sedan jag bloggade sist. Det är så fint att vara tillbaka!
Anna
13 januari, 2023 kl 13:15Helt crazy vad det har hänt saker! På privatfronten i alla fall. Jobbmässigt snurrar jag i samma spår, där är det du som står för variationen och omväxlingen :D
Underbart att ha dig här igen i alla fall. Du har varit så saknad!