Aktuellt

Fortfarande feber och huvudvärk. Mina nöjen är få: bokföra, lösa korsord och scrolla instagram. Och när jag var helt wild and crazy tog jag en kort promenad och köpte semlor. Eller det var Fredrik som köpte, jag höll mig på smittfritt avstånd. Såklart. Att scrolla instagram är döden när man är sjuk. Alla springer.

En långledig helg i januari och folk tar sig friheter. Åker till skogs och springer på fantastiska platser. Och såklart känns allt JÄTTEBRA just idag. Tittar jag ut genom fönstret skuttar folk runt Pildammsparken med sina lättaste steg och med ett leende på läpparna.

Hallå! Var är alla de som plågas runt på sin runda? Som fick motvind och uppförsbacke på samma gång. De som tycker löpning är det värsta som finns och ser sura ut som åskmoln? Var är de som fryser, fått skavsår eller punka på skon? Det är liksom jobbigt med allt det fantastiska när man själv får liggsår i sin egen soffa. Men jag är inte bitter. Inte alls.

För att undvika att den värsta avundsjukan kollar jag Fredriks instagram. Han följer typ fem stycken varav en är jag själv och en är våra katter…

Här ser jag inga fancy löparrundor. Ingen trettondags-svett eller långpass med semla. Här ser jag pizzaugnar, kaffemaskiner och korsstygnspoesi. Inte ett spår av löpning. Jag tror jag stannar här lite…

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den lilla kråkan jag hade i halsen igår, som jag trodde var inbillning, utvecklade sig till feber och massiv huvudvärk under natten. En solklar DNS, och på ett vis skönt än att slippa vela.

Så medan de andra har krigat sig genom piskande vindar, regn, snö och lera så har jag haft mitt på det torra. Men jag har inte varit sysslolös. Jag har haft ett helt annat race. Kanske till och med lite svettigare…

Laddar med gröt och cappuccino. Precis som inför vilket lopp som helst. Måste var reda för sjukdagen som väntar.

Starten går 09:00 när jag öppnar bokföringsprogrammet och börjar jobba ikapp två månaders bokföring. Kommer in i en bra lunk och håller ett jämnt och fint tempo. Efter ett par timmar når jag engergistationen och fyller på med en ostsmörgås för att orka hela vägen in i mål. Det har börjat kännas i sittbensknölarna och huvudet bankar en aning.

Ett par mastiga excelark senare är första delsträckan gjord. Nu väntar slutspurten mot mål. När jag ska pilla ut häftklamrar från förra årets Stävie Trail-pilar. En miljoner häftklamrar senare höjer jag armarna i skyn. Målgångsgesten när en väldigt tråkig dag äntligen är slut.

Det finns varken medalj eller målgångschoklad. Ingen som ropar mitt namn i högtalaren och ingen som säger grattis.

Lite orättvist ändå. Men jag slapp i alla fall bli blöt!

I morgon ska jag duscha för hela året. Om jag ställer mig på startlinjen till Skåne Frozen Trail, that is…

Snön har försvunnit ur prognosen och jag hade precis förlikat mig med tanken på att starta när det börjar lura något i halsen. Det började som lite röstproblem modell målbrott och övergick till att bara kännas lite lurt. Det kan vara på riktigt eller det kan vara inbillningssjuka. You never know. Därför är jag ännu inte helt bestämd i frågan om start. Men OM jag startar är jag nervös över miljoner ting:

1. Den iskalla väntan på start. När det bara regnar och man inte vill gå ur bilen. Men när tidpunkten ofrånkomligen kommer, då man behöver gå ut i tunn jacka och studsa på stället. Ångestfaktor=hög.
2. Terrängen. Gillar ju inte trail. Hoppas på så lite stenar som möjligt.
3. Markeringen. Tänk om det är slarvigt markerat. Eller om jag bara är blind. Att komma vilse i ösregn är inget alternativ…
4. Backarna. Efter två helger i Sportstugan vet jag att det finns backar värre än kullen i Pildammsparken. I Skyrup samlade jag 111 höjdmeter. I morgon väntar 600…

Men det finns ju ljuspunkter. Som känslan att ta på sig torra kläder efteråt. En termos med varmt te i bagaget. Och möjligheten att åka förbi dotterns café efteråt och tigga till sig en semla för utfört dagsverke. För dagsverke it is. Det kommer tamejtusan ta hela dagen. Men jag har inte bråttom, det har jag aldrig i terrängen. På terränglopp fotar jag, kissar jag, promenerar jag och äter fast föda. Det händer inte på asfalt!

Tre djupa andetag. Jag kommer inte att frysa ihjäl.

Alltså på riktigt. Jag är sämst. Jag är jättemånga år och har ännu inte lärt mig stänga en flaska. Hur är det möjligt?

Det händer när jag går hem från gymmet. 100% av gångerna. Jag tar min vattenflaska utan att trycka ner korken och lägger den i väskan. Som allt som oftast bara är en gympapåse eftersom jag bor tre minuter bort.

Sen börjar förnedringen. Genom hela gymmets lokaler går jag och droppar. Jag märker det ännu inte själv men efter mig finns ett spår av vätska. Har jag kissat på mig?

Det är först när jag når skohyllorna som något blött känns genom överdragströjan, och jag fattar direkt! Korken!

Tittar ner i gympapåsen där skorna simmar omkring i en pöl av vatten. Mobilen har jag tursamt nog i handen. För att svara på ”viktiga” sms hela vägen mellan träningslokalen och skorna… Och kanske är det just därför det går flera minuter innan jag märker att allt är blött…

Anyway. Jag håller gympapåsen på en armlängs avstånd hela vägen hem.

Och då kommer nästa bekymmer. Jag kan inte lägga in pås-eländet i sitt skåp eftersom den är blöt. Jag behöver hänga den på tork i badrummet. Och eftersom jag sedan aldrig lyckas städa undan något om jag inte gör det direkt, blir den hängande där forever.

Är det bara jag?