Duschen för hela året

I morgon ska jag duscha för hela året. Om jag ställer mig på startlinjen till Skåne Frozen Trail, that is…

Snön har försvunnit ur prognosen och jag hade precis förlikat mig med tanken på att starta när det börjar lura något i halsen. Det började som lite röstproblem modell målbrott och övergick till att bara kännas lite lurt. Det kan vara på riktigt eller det kan vara inbillningssjuka. You never know. Därför är jag ännu inte helt bestämd i frågan om start. Men OM jag startar är jag nervös över miljoner ting:

1. Den iskalla väntan på start. När det bara regnar och man inte vill gå ur bilen. Men när tidpunkten ofrånkomligen kommer, då man behöver gå ut i tunn jacka och studsa på stället. Ångestfaktor=hög.
2. Terrängen. Gillar ju inte trail. Hoppas på så lite stenar som möjligt.
3. Markeringen. Tänk om det är slarvigt markerat. Eller om jag bara är blind. Att komma vilse i ösregn är inget alternativ…
4. Backarna. Efter två helger i Sportstugan vet jag att det finns backar värre än kullen i Pildammsparken. I Skyrup samlade jag 111 höjdmeter. I morgon väntar 600…

Men det finns ju ljuspunkter. Som känslan att ta på sig torra kläder efteråt. En termos med varmt te i bagaget. Och möjligheten att åka förbi dotterns café efteråt och tigga till sig en semla för utfört dagsverke. För dagsverke it is. Det kommer tamejtusan ta hela dagen. Men jag har inte bråttom, det har jag aldrig i terrängen. På terränglopp fotar jag, kissar jag, promenerar jag och äter fast föda. Det händer inte på asfalt!

Tre djupa andetag. Jag kommer inte att frysa ihjäl.