Aktuellt

Fick svara på fyra frågor om marathon, i en intervju till Helsingborg marathon. Och blev helt lycklig när jag formulerade svaren…

Att försöka förklara det bästa med ett marathon kan lätt leda till pirr i magen. Jag känner hur jag blir lycklig när jag tänker på peppen i startfållan, publiken, highfivesen. Men också stirret veckan innan och ömheten i musklerna dagen efter. Och den där obeskrivliga tröttheten. Så fantastiskt skön. Det är nästan så jag vill springa ett marathon redan i morgon bara för att få känna allt det där.

Och så tänker jag på alla människor som inte springer marathon. Fasen vad de missar.

Fast så kan man ju inte tänka. För då skulle ju fallskärmshopparen tycka synd om mig som missar den upplevelsen. Som jag inte ALLS har något behov att att få vara med om.

Det är väl helt enkelt så att vi blir saliga på olika saker.

Vad är din grej, som kan få det att pirra i magen en helt vanlig tisdag?

Jag har varit en nej-sägare. Vägrat sidoficka på tighsen och till och med bloggat om hur illa jag tycker om dem. Löpande vänner har intygat dess förträfflighet, men mig har de inte kunnat lura.
Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen jag ska erkänna att jag kanske möjligen eventuellt har haft fel….

Jag har ett par Fusion vintertights med sidoficka. Jag älskar tightsen men har vägrat att använda fickan. Sprungit omkring med mitt Spi-belt och låtit fickan vara tom. Slickad mot låret utan att puta ut så där fult. Men så blev det Löpningens dag. Och medan de glada löparna springer omkring är min huvudsakliga uppgift är att genskjuta alla överallt och ta bilder. Ni fattar, fram med telefonen, och sen ner i spi-beltet igen. Gånger hundra.

Mitt spi-belt designades på den tiden när mobilerna var så små som möjligt. Därför krävs det en del jobb för att få ner en årsmodell 2022 i det. Speciellt med iskalla och mindre välfungerande fingrar.  Vid tredje gången tröttnar jag. Blir sur för att jag river sönder mina fingrar på blixtlåset och dessutom aldrig hinner få upp telefonen innan alla sprungit förbi. Så jag provar sidofickan. Den på brallorna. Den jag ALDRIG skulle använda…

Jag får upp och ner telefonen på två röda. Jag slipper korva i den i ett för litet bälte. River inga fingrar, och det skumpar tamejtusan inte ens.

Det finns inte en enda nackdel.

Så. Jag är överbevisad. Och villig att erkänna. Även om jag avskyr att ha fel…

Vi fortsätter beta av de nytillkomna Skåneledenetapperna söder om Malmö och idag kom turen till Etapp 20 Höllviken-Klagshamn. Med sikte på belöningslunch på Ateljen Limhamn, bara en kort bussresa från etappmålet…

Tar buss 15 från Södervärn till Höllviken och startar vandringen drygt 20 minuter senare. Blir upprörd över en skylt men samlar oss. En hamburgersemla kan inte få förstöra en sån fin dag!

Fortsätter på världens tråkigaste väg. En cykelväg bredvid en bilväg. Här snackar vi inga naturupplevelser men en typiskt bra sträcka för att prata och avhandla vardagspusslets klurigheter. Vi hinner både planera träningsveckan, veckans mat och utse vinnare i en tävling vi utlöst på gårdagens löpevent. Vi hinner också bli kissnödiga.

Men… sträckan vi går på är inte precis välutrustad med buskar. Vi får snällt hålla oss i fyra kilometer innan ”första bästa buske” dyker upp. Tips från coachen: starta inte denna vandring okissad!

Efter Vellingeblomman viker leden ner mot havet och trots att jag sprungit i krokarna miljoner gånger har jag inte vetat om denna dolda skatt. Vi vandrar över strandängarna som dagen till ära är mer strandbassänger…

Vi tackar minusgraderna för att vi kommer fram torrskodda. Och slipper lera hela vägen upp till ryggslutet…

På åkrarna blåser det svinkallt och vi söker skydd bakom en husvägg för vår nödmacka. Den som ska få oss att överleva till den sena lunchen på kaféet.

Not so naturskönt men ibland får överlevnad gå före…

Traskar vidare över vidderna och kämpar med att få upp värmen igen. Lagom till Klagshamns udde kommer den, och vi får runda udden med värsta vårfeelingen i kroppen. Solen skiner, havet är blått, svanarna badar och nu är busshållplatsen nära…

Men först ska vi passera etappmåls-skylten. Den som är beviset för att vi faktiskt nådde ända fram. Men jag tror de missade någon detalj i tillverkningen…

Klockan är strax innan tre och vi är jättehungriga. Skalman äter ju som bekant klockan 12. Plus minus en kvart. Nödmackan har förskjutit krisläget något, men nu är det bråttom. Tur att kaféet bara är ”en kort bussresa” bort…

I busskuren blir vi abrupt varse om att 10 km bussresa tar lika lång tid som att springa. 43 minuter behöver buss-skrället för att frakta två svältande till mat. En snabb huvudräkning och vi inser båda att den där fantastiska lunchen vi drömt om senaste timmen får förbli en dröm. Och för att inte riskera äktenskapet är Skalman tyst alla 43 minuter hem.

Ett snöpligt slut på en härlig vandring. Nästa gång kollar vi busstidtabellen innan vi ger oss ut.

Vi firar alltid Löpningens dag i Stävie. Provlöpning av den mysigaste lilla trailbana som finns, och liksom uppladdning för loppet som går av stapeln om en månad. Så gör vi även i år. Men personligen partajade till det lite extra den här gången…

Blir avsläppt i Lomma för transportlöpning till festen. Och Lomma knockar mig. På flera vis. Det är så magiskt vackert i soluppgången att jag stumnar. Stannar, fotar, springer och stannar igen. Jag kommer liksom inte därifrån. Tänker att jag ska ta en bild när jag springer mot den rosa himlen. Riggar kameran, springer och….. snubblar!

Förnedrad inför Lommas morgonpigga hundägare och dessutom fångad på bild i min egen kamera. Foten har landat i en grop och vikt sig lite för långt åt sidan. 200 meter in på löpturen som är tänkt att bli ett långpass! Paniken hinner infinna sig, men det löser sig. Efter några varvsnurrningar på fotleden är den fit for fight och jag fortsätter löpturen i rikting Stävie.

Att springa A-B är världsbäst. När inte vinden går från B till A…. Motvind 15 kilometer i sträck är aningens påfrestande och jag har redan hunnit glömma den magiska starten vid havet. Nu är jag på en åker utan ett enda hus som blockar vinden. Och det här är bara början. Del 1 av dagens 3 etapper.

Kommer till Stävie 25 minuter före start och löparna har börjat ramla in. Minglar runt och tittar på de fina nummerlapparna som folk pysslat i hop. Alla är glada. Så som man är i Sverige när solen skiner i februari!

Hinkar i mig en medhavd latte för att få upp lite energi till mysvarvet som väntar. Sen kör vi. Snackar mig runt. Genar och fotograferar. Solen genom grenarna. Ja ni fattar, alla batterier i världen tokladdas.

I målgången hänger folk kvar för att vinna utlottningspriser och semlor från världens mest välfyllda semmelgenerator. Joe Nimble pratar barfotaskor och vi andra pratar löpresor, löpevent och lopp.

Men kalas tar slut och så även detta. Folk åker hem till sitt. Via Konditori Kringlan i Kävlinge för att lösa in sina semlor. Så många att Kringlan himself får äta en från igår.

Och då återstår bara del tre av kalaset. Att springa och plocka in skyltar, och därefter ta sig vidare i riktning Lund.

Jag vet inte hur långt kalaset ska bli. Tanken är att jag ska springa tills Fredrik kommer ikapp mig, men när gör han det? Hur lång tid tar hans ärenden och hur babbelsjuk är han? Ska det bli 22 eller 30?

Det är något coolt i att inte veta. Och med vinden i ryggen och solen i ansiktet önskar jag att han ska ta det riktigt lugnt. Jag vill springa långt.

Vid 23 km kommer en bil. Håller tummarna för att det inte är han. Jag vill inte sluta nu! Det är en övningskörningsbil. Jag andas ut och fortsätter.

För varje kilometer hoppas jag få springa en till. För varje ljud av bil blir jag nervös. Vill inte att det ska vara över. Autopiloten är påkopplad och benen trummar av sig själv medan jag glassar mig i solljuset.

Det dröjer till 28 kilometer innan han dyker upp och jag snällt får hoppa in i bilen. Med en fantastisk känsla i kroppen.

Har nog aldrig firat Löpningensdag SÅ HÄR perfekt.

Hur firade du?