Aktuellt

Jag vet varför jag inte springer. Men ändå inte. Efter förra året sa jag att jag skulle stå över ett år för att springa Winter Cross Run. Ett annat favoritlopp som traditionsenligt alltid har krockat. Därför anmälde jag mig inte. (Sen flyttade WCR datum så jag ändå inte kunde springa det. Loose loose liksom).

Hur som haver. Jag hade velat hänga i startfållan. Stirra över skoval och motvind. Jag hade velat dela upplevelsen med alla som var där. Men när den möjligheten liksom runnit ut fick HEJARKLACK vara second best. Och vilken fest.

Vi parkerar vid Sjöstugan och går gröna 10 km-spåret MOT loppets färdriktning. Det är en hit. Vi ser typ alla! Dock är det mina långsammast promenerade kilometer någonsin eftersom vi hela tiden får hoppa in i en buske för att inte vara i vägen.

Med livetrackern som hjälp försöker vi hålla koll på vem som väntas komma, men alltså, teknik i all ära, men alltsom oftast visar den så in i bängen galet. Personer vi har live rakt framför oss befinner sig enligt appen 30 minuter bort. Så det får bli som det blir. Och det blir bra.

Att heja på ett ultralopp i terräng jämfört med ett stadslopp på asfalt är hundra gånger roligare. Här kommer folk utspritt, man ser alla och hinner både heja och rota fram kameran. Ingen stressar omkring med tom blick utan alla nickar, tackar. ler och ser glada ut. I början i alla fall…

Vår sista placering är noga utvald. Efter 34 km och längst upp på en evighetslång och brant backe. Här går folk dubbelvikta med händerna på knäna. Några går i sidled och vissa stannar och håller sig i ett träd.

Just här är det en blandning av skadeglädje och avundsjuka att stå…

För de som springer 50 kilometer återstår nu 16 kilometer. Det hade jag överlevt. Vissa ska ta denna backe en gång till. Om sisådär 6 timmar, eller mer.  Och jag är faktiskt inte ens lite avis…

Hursomhaver. Superkul att heja på alla. Men tills nästa år ska jag nog se till att anmäla mig. Som tröst har jag i alla fall planerat in en långrunda i morgon. I minst lika fin natur. Fast med aningens färre hembakade kakor på vägen.

På instagram såg det ut så här:

En fantastisk runda vid sjön. Och vårfeelings all over the place.

Och det var liksom tanken. Helgen i sportstugan borgar ju för magisk löpning i naturen och nu hade jag ju dessutom prickat in solen. Vad jag hade missat var att en dryg timmes bilåkning från Malmö är allt som krävs för att komma till vintern. När jag tar stigen vidare från sjön möts jag av tjock is. Ni vet sån där stenhård och hotfull. Där det enda man ser när man tittar på den är synen av sitt spräckta bakhuvud.

På fötterna sitter inga Icebugs. För i Malmö finns ingen snö och då finns dubbskor inte heller i mitt medvetande. Jag kan välja på att gå hem och tjura eller ta den asfalterade landsvägen mot Tyringe. Sexigt värre på en fredag.

Så på en landsväg över vindpinade åkrar tar jag mig 6 kilometer. Sen vänder jag och tar samma väg hem.

Tillåga på allt har någon fyllt betong i mina ben.

Men håll med. Det såg härligt ut på bild!

Sitter i bilen på väg till sportstugan. Har idétorka och kommer inte på något fancy att skriva. Fredrik är uttråkad vid ratten. Jag gör två flugor på smällen och låter honom svara på 10 snabba.

Så. Det första du tänker på när du hör ordet…

LÖPNING: ”Ont” (Säger han som varit skadad i 1,5 år)

NITTIOTALET: Skateboard och keps bakåfram (Är han inte ett årtionde fel nu??)

HÄNGSELCYKELBYXOR: Oskönt att gå i (Instämmer!)

TÅSTRUMPOR: Onödigt

IDRE: Aj

MJÖLKSYRA: Härligt

GÖTEBORGSVARVET: Varmt

VINTER: Längdskidor i gnistrande spår

SVETT: Svider i ögonen

STOCKHOLM MARATHON 2012: Var det också varmt?  ( ALLTSÅ HALLÅ! Har han inget minne eller?)

Han är lite fåordig min man. Det hade ju varit roligare om han berättat när han kräktes av mjölksyrachock i en roddtävling mot polaren. Eller när hans triceps dog mjölsyradöden så han fick göra tricepspressarna utan vikt.

Själv tänker jag på swimmingpoolen under spinningcykeln när jag hör ordet svett, och blir kissnödig vid blotta tanken på hängselcykelbyxor.

Vad tänker du på när du hör orden ovan?

Jag är en siffernörd. Älskar excel och blir lycklig av matematik och logik. Gillar när svaret är en siffra och inte något fluffigt ”beror på”. Och det gäller inte bara jobbet, utan minst lika mycket på träning.

Mina spinningupplägg är alltid ett pussel av vackra siffror. Och när jag tänker fartpass är halva nöjet att sätta upplägget.

1-2-3-4-5-4-3-2-1. En vacker symmetri.

3 x 10 min. Fyrkantigt. Tydligt. No questions asked.

12-10-8 minuter. Dagens pass. Jämna tidskap på två minuter. Den logiska fortsättningen hade varit 6 minuter. 7 hade inte hänt…

Och så tar vi FARTLEK. Det spontana och lekfulla. Spring fort i tre lyktstolpar, gasa uppför backen eller spring fort tills du möter en gubbe med keps.

I teorin låter det ju lattjolajbans, men alltså det funkar inte för mig. Hur vet jag vilken lyktstolpe jag ska börja vid? Tänk om alla gubbar med keps är på BINGO ikväll och jag inte kommer möta någon? Det slutar ALLTID med halvtaffligt jobb. Få intervaller med halvtaskig fart. För att jag liksom aldrig kommer till skott när jag själv får välja.

Fartlek må vara en av de svenska ord som faktiskt adopterats till engelska, men det hjälper inte. Fart leker jag inte mig till, jag behöver en pipande klocka som piper i ett snyggt programmerat mönster!

Är du lekfull eller fyrkantig?