Aktuellt

Jag döper passet till ”Lagom fart” när jag lägger in det i klockan. Mest för att jag känner mig lite trött och inte vill skrämma mig själv. Lagom fart låter liksom… lagom. Lagom farligt.

Upplägget:

Uppvärmning 20 minuter
3 km i marathonfart
1 km i i distansfart
2 km i marathonfart minus 10 sekunder/km
1 km i distansfart
1 km i mararthonfart minus 15 s/km
1 km i distansfart
1 km i marathonfart minus 20 s/km
Nerjogg

Under uppvärmningen undrar jag om det är fel på klockan. Det går så sjukt sakta. Uppvärmningssträckan är identisk med förra veckan och då gick den 5 minuter fortare. På TRE kilometer…. För det kan väl inte vara fel på mig?
Hinner tänka minst tio gånger att jag borde ställa in. Kroppen verkar ju inte funka alls idag. Men ok. Jag testar första intervallen. Även om 5-minutersfart känns som överljudshastighet…

Det piper till och nu finns ingen återvändo. Vevar igång maskineriet och blir big time förvånad när det liksom funkar. Kroppen protesterar inte alls.
Den klarar att öka farten under efterföljande intervaller precis enligt plan.

Och när jag joggar hem efteråt, typ jättesakta, går det ändå mycket fortare än uppvärmningen.

Jag undrar vad som hände…

Det börjar bli tiden på året då mina kollegor vet att de ska vara snälla. Då de inte ska undra över att jag är stirrig, hålögd och med tankarna åt alla håll. Det närmar sig Stävie Trail.

Loppet vi roddar med en minimal organisation där ingen får bli sjuk. Där vi ska markera bana, svara på mail, guida bajamajaleverantörer och såga träd samtidigt som vi letar sponsorer, uppdaterar instagram och hoppas att några fler ska anmäla sig. Typ världens roligaste cirkus.

De är nu 19 dagar till start och lägenheten börjar fyllas med randiga strumpor, blå buffar, nummerlappar och fancy medaljer. Vi börjar känna festfeeling blandat med nervositet. Vad har vi glömt?

Har du inget för dig den 5 mars, tycker jag du ska komma och partaja loss i skogen. Det är världens mysigaste lopp i världens minsta skog. Jag är partiskt och borde formodligen skriva att inlägget är skrivet i samarbete med mig själv. Men mest skulle jag tycka det var skoj att ses.

Vinnarna i 13-kilometersklassen får dessutom en startplats till bästa maran – Helsingborg marathon! Hur crazy är inte det.

Läs mer här vetja.

Och ville du läsa något mer allahjärtansdagrelaterat hänvisar jag till gamla inlägg om hur dåliga vi är på att fira just denna dag:

2020 

2019

2018

2016

Som ni märker väldigt lite rosor och geléhallon….

Det finns ingen hejd på konstigheterna senaste dagarna. Kolla här:

Jag är med i en fransk trailtidning. Jag hoppas det står något trevligt…  Från min högstadiefranska kommer jag bara ihåg ”Où est le poulet?” och ”Ma chambre”, och det verkar det i alla fall inte handla om.

Jag var till en ny tandläkare här i Malmö,  och från att ha haft ett hål i hela mitt liv, hittade han TRE hål och två på väg. Med oförändrade tandborstningsrutiner och godisintag. 3000 kronor skulle han ha för kalaset. Och jag kan inte låta bli att tro att han ville tjäna pengar…

Vi hittade en kaffefläck på mattan i sportstugan. Blöt och nyspilld. Men inte en droppe fanns på kaffekopparna eller kannorna. (Det visade sig senare att ena katten var lös i magen och att ”kaffefläckar fanns att finna hela vägen mellan kattlådan och köket…)

Typ så. Har det hänt något konstigt i ditt liv senaste tiden?

Efter Höjdarnas höjdarled och Jakten på Gullspira hade turen kommit till Posta-Nillas spår. En 26 km slinga med massor av godbitar att erbjuda…

Hade tänkt utgå från Boketorpet som tidigare testlöpningar men lät bilen stå då jag kunde komma på leden med bara 2 kilometers transport från Sportstugan. 30 kunde jag nog uthärda. Men inte en meter till…

Ansluter till Posta-Nilla i botten av den backe som leder upp mot Trädhusen. Skönt ändå med uppvärmningen hemifrån i benen. För att inte chocka benen totalt. Utsikten från Trädhusen är som alltid magisk och som varje gång tänker jag att det hade varit trevlig att äta på deras fancy restaurangen uppe i träden.

Slingan följer samma väg som Höjdarleden ner till Hovdala och vidare till Tormestorp, där vägarna skiljs åt. Där Höjdarleden går över skolgård och genom skog går Post-Nilla på asfalt i riktning RAKT upp. Och när hjärtat voltar som värst där inne, går leden in i skogen och brantar på sig ytterligare för den sista biten mot toppen. Stannar och pustar ett tag…

Rullar ner för backen, slingrar ut ur skogen genom bostadsområden, nerför backar, uppför backar och in i skogen igen. Det är perfekt Anna-trail, mjuka stigar och måttligt med stenar och rötter. Passerar både en trolldamm och ett trollberg men några troll ser jag inte. Däremot kommer jag vilse.

I Magle våtmark tappar jag fokus för en sekund och plötsligt är jag på fel väg. Men jag märker inget. Inte förrän jag plötsligt känner igen mig, och upptäcker att jag sprungit i en cirkel. Någon kilometer bonus och jag inser att det där med max 30 inte kommer att hålla….

Cruisar vidare in mot Hässleholm, får en sneak peak av kyrkan innan leden drar vidare in genom parker och förbi museibyggnader. Kilometerna tickar. Det är platt och lättsprunget. Men nu börjar mat och sovklockan ringa. Mest för mat…

Leden går GENOM Hässleholms station och jag passar på att slå mig ner på en bänk och mumsa i mig min medhavda bar. Någon frågasätter mitt val av matplats när jag precis sprungit genom magisk natur. Men när mat- och sovklockan ringer gör man klokast i att handla snabbt. En hangry runner har inget kul…

Klockan står på 20 km och jag tänker att jag har 10 kvar. Har redan glömt bort min bonuskilometer. Och fler ska det bli. Men det vet jag lyckligtvis inte än.

Tar rulltrappan upp över spåren och ner på andra sidan. Sen är det dags att börja röra sig igen. Stapplar i väg i riktning Hässleholmsgården där det finns både toalett och vätskepåfyllningsmöjlighet.

Det är en del asfalt för att ta sig dit. Överlag har den här rundan mer asfalt än de tidigare jag testat. Men ibland är det skönt att vila huvudet lite. Från Hässleholmsgården är skogen tillbaka igen. Jag längtar ner till sjön. För där vet jag att det är platt. Inga läskiga höjdmeter-överraskningar. Men sjön dröjer. Och när den väl kommer ångrar jag att jag längtat efter den. Den är översvämmad extra allt…

Tar mig förbi första hindret genom att klättra genom supersnårigt ris. Nöjd med min bedrift inser jag att det där bara var början. Framåt är leden helt dränkt och jag får snällt klättra tillbaka genom riset igen.

Tar mig upp till cykelvägen och får följa den till Björkviken. Inte lika fint, men skönt att rulla undan några kilometer igen. Efter Björkviken går det att hoppa på stigen igen. Jag börjar längta efter den blå markeringen som jag vet ska ansluta lite längre fram. När den kommer vet jag EXAKT hur långt jag har kvar. Och när den väl kommer börjar jag sjunga för mig själv 1-å-2-å-3-å-blå-tjofadderittan-lambo. Den går på repeat i minst 2 kilometer och jag springer i en perfekt synkad takt. Behöver jag säga att jag är lite trött i huvudet nu?

Till slut orkar jag inte sjunga längre. Inte tänka heller. Det blir ett vaccum i mitt huvud som är en fanstastisk flummig upplevelse. Jag tänker ingenting de sista 3 kilometerna. Benen trummar. Känslan är magisk.

Kommer hem på 32,85 km och fortsätter. Fredrik tycker att jag är knäpp. Det får stå för honom…