Aktuellt

Skulle bara ut på en 18 kilometersrunda.”Starta kaffemaskinen om två timmar” sa jag. Det var årets längsta två timmar…

Rundan blir 22. Tjugotvå kilometer hinderbana. För Otto har satt sina spår. Det ligger träd som plockepinn och jag förvandlas till den ofrivilliga häcklöparen. Eller jag kravlar nog mest. Och klättrar. Under och över, och när tillfälle ges, runt!

Men det är inte bara hinder som sinkar mig. Det är stenar och rötter som bromsar fart. Det är backar som får ben och rumpa att skrika efter syrgas.

Och mitt i allt känner jag vårfeelings och löparlycka i en helt fantastisk combo. Stannar och super in. Fotar. Och adderar till minnesbanken.

Sen adderar jag en rafflande söndagsupplevelse till en fikande familj. De som precis dukat upp kaffet längst upp i backen när en liten trött prick uppenbarar sig längst ner. Som underhållning får se mig kämpa över grästuvor i motvind. Men jag lyfter (nåja) en fot framför den andra och bara vägrar ge dem nöjet att få se mig gå. Maxpuls. Ridå. Och dubbelvikt över en skåneledenstolpe.

Tro tusan att det tog lite tid.

Dottern har tappat sin första tånagel. Det är lite som att tappa första tanden. Fast lite äckligare. Mamma är stolt, men någon nagel-fe kommer inte att komma. Där går gränsen…

Nageln har lossnat pga löpning. Det är därför mamman är stolt. Pojkvännen tycker mest att hon är äcklig. Och att man inte alls behöver tappa naglar för att man springer långt. Så ung och så ovetande…

Pojkvännen ifråga ska springa marathon i Köpenhamn i maj. Jag hoppas få välkomna honom till klubben med fula eller obefintliga tånaglar.

By the way ska jag nog själv skaffa mig en ny lila i Köpenhamn. Känner att jag behöver lite färg. Hur mår dina fötter?

De varnas för Otto. Stormvindar och regn. Jag kikar ut genom fönstret och taggas lite av synen. Plågade människor som går dubbelvikta i skydd för regnet. Rusket. Och så tänker jag. Den där Otto…. hur farlig kan han vara?

Egentligen är jag inte så kaxig. Sanningen är att jag tänker: ”skynda dig ut fort som fasen innan det börjar blåsa ännu mer”. Så det gör jag.

Jag har på mig min överlevnadsjacka. Den som är inköpt efter min frysaihjäl-incident på ÖST 2017. Jackan andas måttligt men håller ute väder och vind. Och Otto. Och i valet mellan att frysa eller svettas hjäl tilltalar det senare mig snäppet mer.

Jag har lite motvind första 5 minuterna. Sen cruisar jag genom villakvartern och det känns som vilken runda som helst. Förutom att jag svettas i min jacka…

Jag ser mig om efter Otto men hittar ingen. Springer vidare i jakten på stormen. För att få chansen att känna livet i mig så här på en fredag. Så bestämmer jag mig. Ribban. Är inte Otto där så är han ingenstans. Känner mig modig.

På en brygga vid havet känner jag lite Carola-fläkt i håret. Men nått värst mycket liv i mig blir det inte. Det är ju knappt några vågor…

Lite besviken springer jag hem. Den där Otto var allt lite mesig.

(När jag läser prognosen ser jag att han visst ska skärpa till sig under kvällen. Lyllos den som springer då!)

Är ledig i morgon em och hade tänkt mig en härlig långpanna i dagsljus. Ni vet en sån där vårfeelingsbonanza som uppladdning för ett väldigt fancy restaurangbesök senare på kvällen.

Och så levererar SMHI regn och 15 m/s och grusar min plan. Och då är jag glad att jag (som vanligt!) inte följer något program utan frilansar lite som det passar. Det får bli ett lagom långt pass som går att uthärda.. Så skjuter vi njutpasset till söndag.

Varför plågas mer än nödvändigt liksom?