De varnas för Otto. Stormvindar och regn. Jag kikar ut genom fönstret och taggas lite av synen. Plågade människor som går dubbelvikta i skydd för regnet. Rusket. Och så tänker jag. Den där Otto…. hur farlig kan han vara?
Egentligen är jag inte så kaxig. Sanningen är att jag tänker: ”skynda dig ut fort som fasen innan det börjar blåsa ännu mer”. Så det gör jag.
Jag har på mig min överlevnadsjacka. Den som är inköpt efter min frysaihjäl-incident på ÖST 2017. Jackan andas måttligt men håller ute väder och vind. Och Otto. Och i valet mellan att frysa eller svettas hjäl tilltalar det senare mig snäppet mer.
Jag har lite motvind första 5 minuterna. Sen cruisar jag genom villakvartern och det känns som vilken runda som helst. Förutom att jag svettas i min jacka…
Jag ser mig om efter Otto men hittar ingen. Springer vidare i jakten på stormen. För att få chansen att känna livet i mig så här på en fredag. Så bestämmer jag mig. Ribban. Är inte Otto där så är han ingenstans. Känner mig modig.
På en brygga vid havet känner jag lite Carola-fläkt i håret. Men nått värst mycket liv i mig blir det inte. Det är ju knappt några vågor…
Lite besviken springer jag hem. Den där Otto var allt lite mesig.
(När jag läser prognosen ser jag att han visst ska skärpa till sig under kvällen. Lyllos den som springer då!)
2 Kommentarer
ingmarie Nilsson
17 februari, 2023 kl 19:14Om du sticker ut nu tror jag du nöjer dig med att gå i motvinden. :-D
Jag hoppas bilen står kvar i morgon bitti…
Roligt förresten att vi har exakt samma rubrik! :-O
Jag ändrade dock min när jag såg din. Så jag inte blir anklagad av nätet för internetstöld. haha
Anna
20 februari, 2023 kl 15:49Haha, jag kanske hade anmält dig för rubrikstöld. Straffet är minst en långrunda med kaffe!