Tjörnarparen – the hejarklack version

Jag vet varför jag inte springer. Men ändå inte. Efter förra året sa jag att jag skulle stå över ett år för att springa Winter Cross Run. Ett annat favoritlopp som traditionsenligt alltid har krockat. Därför anmälde jag mig inte. (Sen flyttade WCR datum så jag ändå inte kunde springa det. Loose loose liksom).

Hur som haver. Jag hade velat hänga i startfållan. Stirra över skoval och motvind. Jag hade velat dela upplevelsen med alla som var där. Men när den möjligheten liksom runnit ut fick HEJARKLACK vara second best. Och vilken fest.

 

Vi parkerar vid Sjöstugan och går gröna 10 km-spåret MOT loppets färdriktning. Det är en hit. Vi ser typ alla! Dock är det mina långsammast promenerade kilometer någonsin eftersom vi hela tiden får hoppa in i en buske för att inte vara i vägen.

Med livetrackern som hjälp försöker vi hålla koll på vem som väntas komma, men alltså, teknik i all ära, men alltsom oftast visar den så in i bängen galet. Personer vi har live rakt framför oss befinner sig enligt appen 30 minuter bort. Så det får bli som det blir. Och det blir bra.

Att heja på ett ultralopp i terräng jämfört med ett stadslopp på asfalt är hundra gånger roligare. Här kommer folk utspritt, man ser alla och hinner både heja och rota fram kameran. Ingen stressar omkring med tom blick utan alla nickar, tackar. ler och ser glada ut. I början i alla fall…

Vår sista placering är noga utvald. Efter 34 km och längst upp på en evighetslång och brant backe. Här går folk dubbelvikta med händerna på knäna. Några går i sidled och vissa stannar och håller sig i ett träd.

Just här är det en blandning av skadeglädje och avundsjuka att stå…

För de som springer 50 kilometer återstår nu 16 kilometer. Det hade jag överlevt. Vissa ska ta denna backe en gång till. Om sisådär 6 timmar, eller mer.  Och jag är faktiskt inte ens lite avis…

Hursomhaver. Superkul att heja på alla. Men tills nästa år ska jag nog se till att anmäla mig. Som tröst har jag i alla fall planerat in en långrunda i morgon. I minst lika fin natur. Fast med aningens färre hembakade kakor på vägen.