Aktuellt

Vi är hembjudna på middag hos dottern som precis flyttat ut. Plötsligt glider samtalet in på löpning…

Pojkvännen vill ha tips om gels. Ska man äta på långpass eller bara på lopp? Hur många och hur ofta? Själva träningen har han koll på. Han följer ett program. Mot marathon!

Dottern har FOMO för att både pojkvännen, pojkvännens bror och ett par av hennes kompisar ska göra maran i Köpenhamn. Hon vill också. Men backar lite för att startplats är dyrt. Och löparskor. Mamman njuter av att inte ha försörjningsplikt längre, men tänker ändå att det är synd att det står och faller med en sån sak…

Båda två tänker sig att eftermiddagsdejta löparmamman och bjuda på gratisfika för att mamman ska följa med på Löplabbet. Mamman faller i fällan. Det låter ju trevligt.

Men alltså. Vad händer med dagen ungdom?

När jag var 19 år gick jag på step-up och tyckte 5 kilometer var världslångt. Och sprang jag mot förmodan så gjorde jag det i aerobicsbyxor. Ett varv runt kvarteret eller två. Mitt första marathon gjorde jag vid 35…

Och nu påstår pojkvännen att löpningen smittat hela vägen från mor till dotter till pojkvän till pojkvännens bror….

Att allt är mitt fel på något vis. Och jag är stolt!

Jag springer som bekant inte intevaller jätteofta men ibland händer det…

Det är under andra intervallen jag hör mitt namn. Hade det varit en vanlig slöjogg hade jag såklart stannat och snicksnackat lite. Men nu är det ju en intervall, typ lika sällsynt som julafton, och då kan jag ju inte stanna… Ropar hej och försöker se glad ut. Oklart om jag lyckas, intervaller gör ju inte underverk för ansiktsuttrycket.

Springer vidare. Och hör en cykel närma sig. Det är Olof med dotter som kommit ikapp. Jag säger något käckt om att det är trevligt med draghjälp, och draghjälpen drar upp farten till helt crazy 4:12 samtidigt som dottern berättar om en stundande basketmatch. I ett försök att inte avlida kraxar jag fram ett svar som säkert inte går att tolka. En korsning senare svänger draghjälpen av och jag får lugna ner mig lite.

När jag landat hemma på halvgolvet känner jag mig lite otrevlig. För att jag varken stannade eller var speciellt pratsam sådär mitt i löpsteget.

Och nu behöver jag hjälp i vett- och etikettdjungeln – är det oartigt att inte stanna i en intervall?

(Och till Olof. Om det blir en Tallriken Runt – late edition, lovar jag att prata sönder dina öron hela varvet runt!)

Alltså det finns inga gränser för hur snurrig man kan hinna vara på sin tre minuter långa promenad till gymmet. Börjar nästan bli rädd för mig själv…

Förra veckan:
Jag är sen till dagens klass. Tar med mig matavfallspåsen hemifrån för att slänga i matavfallstunnan som är strategiskt placerad på väg till gymmet.  När jag precis ska kliva in genom entrédörren till gymmet upptäcker jag matavfallspåsen i min hand. Not so fräscht . Får snällt vända hem, slänga påsen och gå tillbaka igen. Glad att jag bor nära…

Också förra veckan:
Vi har en grind till huset, som man behöver en kod till. Just denna kod använder jag för att försöka komma in i spinningsalen. Funkar inte. Provar igen. Jättemånga gånger. Och fattar inte varför den inte öppnas.

Idag:
Trycker blippen, som går till ytterdörren, mot kodlåset för grinden. Den öppnas inte.

Och tillråga på allt snodde jag kollegans tagg på jobbet så att hon fick genomsöka hela kontoret. Fast den hängde runt min hals hela tiden. Medan min egen låg i jackfickan.

Är det så här det ska vara bara för att man närmar sig 24…

Jag sprang 19 kilometer i fredags och dryga 20 i söndags. Man kan tro att skillnaden är en kilometer men det är det inte…

Fredag:
Distans 19,2 kilometer
Tid: 1 timme 45 minuter
Underlag: asfalt
Höjdmeter: typ 0….
Fart: 5:29
Påfyllning: varken vatten eller energi
Känsla: Autopilot. Jämn puls. Hyfsat oberörd. Lite stram i vaderna. Och den vanliga känslan i säte/baksida lår.

Söndag:
Distans: 20,2 km
Tid: 2 timmar 31 minuter
Underlag: löv, stenar, rötter, lera, sand, spång
Höjdmeter: 350
Fart: 7:31
Påfyllning:  vatten och en energibar
Känsla: Pulskurva goes berg-och dalbana. Utmattad och systemtrött. Inte sliten i någon enskild muskel eller kroppsdel men liksom slut i hela kroppen och knoppen. På ett väldigt skönt sätt.

Det skiljer alltså en kilometer, men också 46 minuter. Och det är INTE för att jag har pillat mig i naveln.

Det är fredagens autopilot och sova bort några kilometer, i jämförelse med söndagens två och en halv timme totalfokus för att inte stå på öronen.

Det skiljer två minuter per kilometer.

Men på köpet får jag en fantastisk naturupplevelse som inte landsvägen till Lund kan skryta med.

Löpning som löpning. Äpplen och päron. Som jag älskar variationen!