Anna

Jag springer väldigt sällan 8 kilometer. 11-12 km är någon slags normalrunda, och när jag tänker efter händer liksom inte ÅTTA. Och jag vet varför!

Det är på fredagens löpning från Bjällerup till Lund som polletten trillar ner. Sträckan är just åtta kilometer, och varje steg känns som att flytta en betongkoloss framåt. Allt är jobbigt. Smygstannar för att fota och för att dricka vatten. Alla chanser att få vila en stund. Åtta kilometer är en EVIGHET och jag tvivlar om jag någonsin ska komma fram.

När jag kommer in i Lunds stadspark vrider någon på en knapp. Skruvar upp duracellkaninen. Benen börjar trumma och allt känns så lätt. Jag har sprungit åtta kilometer och har väl 500 meter kvar till kaffebaren som är dagens ändstation. Men alltså. Har jag plågats i åtta kilometer kan jag väl inte sluta när allt känns som bäst.

Det blir ett bonus varv i parken. Jag flyger plötsligt fram med fjäderlätta steg. Det bli ett varv till. För att allt känns som party i kroppen. Hade kunnat fortsätta hur många varv som helst men har ett tåg att passa och en kaffe att hinna med. Slutar på 10 kilometer, med en fantastisk känsla i kroppen.

Om jag hade slutat på 8 kilometer hade minnet varit att det är jobbigt att springa. Jag hade bara haft negativa minnen och hade förmodligen inte varit sugen på att springa igen.

När jag plussade två glidarkilometrar på slutet är det en glassig känsla som jag tar med mig. Och jag längtar till nästa pass.

Så för en trögstartad traktor är det helt uppenbart varför jag inte springer åtta kilometer. Det är ju därefter det roliga börjar.

Nu fattar jag varför folk tycker det är jobbigt att springa….

Vår löparkompis Joakim kan allt om kyrkor. Idag hade han dragit ihop ett Kyrkbingo med Malmö Gerillalöpare som naturligtvis inte gick att missa. Det blev en dag fullspäckad med intressant historia, 23 km löpning, trevlig sällskap och glass. Bästa ingredienserna för en fantastisk dag.

Vi tar tåget till Hjärup där löparkalaset ska starta, och jag kan inte låta bli att undra vad alla vanliga människor tänker när det ramlar in 15 peppiga löpare med vätskeväst klockan nio på lördag morgon. Nu när min granne upplyst mig om att det där med vattenflaskor på bröstet faktiskt ser VÄLDIGT märkligt ut för den oinvigde…

Första stopp är Uppåkra Kyrka i Stora Uppåkra. Här får vi lära oss allt om långhus, absid och kor. Och att kyrkan har två dopfunter, och vilka som vill döpa sina barn i vilken….

Joakim är en stjärna som guide och det är spännande att lyssna. Men snart är det dags att dra vidare. Brågarps kyrka är nästa på tur. Vem har ens hört talas om Brågarp? Kyrkan visar sig ligga i Staffanstorp och den är tydligen så liten att man knappt får plats. Lite på grund av en jättestor orgel som tar upp stor del av kyrkan…

Nästa stopp är ingen kyrka, det är en bensinmack. Oklart från vilket århundrande och i vilken stil den är byggd, men den har glass. Fredrik testar en läskig variant med laktrits och hallon för att slippa dela den med mig, men den är oväntat god och han får se lite av den försvinna…

Vi fortsätter via Kyrkeddinge Kyrka till Bjällerup där min cykel står och väntar. Den ska bli oväntat poppis….

Fredrik börjar cykla och får jättemånga kompisar som gör anspråk på hans fordon. Kanske är det värmen som börjar ta ut sin rätt. Det är 25 grader, solen steker och nu har vi fått vinden i ryggen. Han hade kunnat hyra ut den till ett pris av en glasskula per kilometer… VIlken affärsidé! Men nu är det ju löparvänner vi har att göra med, och då får man  såklart dela med sig. När Fredrik vilat benen i fyra kilometer lämnar han över den till bäst behövande och springer sista biten via Knästorp och in till Lund för finalen vid Lunds domkyrka.

Här får vi veta att kyrkan är finast längst in och att det slarvats mer och mer med dekorationerna ju längre mot tornen man kommer. Vi får också veta vad Jätten Finn egentligen gör i kyrkan och varför han är så liten…

Vi är nu i mål med historielektionen och lunchrast väntar. Jag är sugen på kaffe, glass och mat och vet inte vilken ordning det är bäst att ta det. Alla har olika åsikter i frågan och sällskapet splittras lite. Jag hamnar på Syster Jakobs i Lund, den enda glassbaren värd namnet.  VI är ett gäng som provar igenom sortimentet innan avfärd mot Malmö.

En perfekt lördag. Så himla spännande och intressant. Varför har ingen historielärare någonsin förstått att man kan förmedla kunskap så här. Då hade jag ju inte somnat på historielektionerna….

Nu ser vi fram emot fler Kyrkbingo, en stenålderslöpning, och en Skånska Mord-löpning….

Jag tror Joakim kan göra en affärsidé av det här!

Vi är ett gäng som ska springa kyrkbingo i morgon. Ett långpass som trots kyrkstopp och utlovad glass är snäppet för långt för Fredrik. Därför behöver han en cykel strategiskt utplacerad längs banan, närmare bestämt i Bjällerup. Och jag tar mig an uppgiften med själ och hjärta.

Googlar för att ta reda på var Bjällerups kyrka finns. Har aldrig hört talas om varken byn eller kyrkan. Avståndet är 22 km och görbart med tantcykel. Även en skruttig sådan med trasig växelvajer…

Men det är hemfärden som är roligast. Snabbaste alternativet är 2 km jogg till Kyrkheddinge och sedan buss hem. Men i Kyrkheddinge finns inget finkaffe!

Därför siktar jag in mig på Lund i stället. 8 kilometer som (på grund av anledning ni ska få höra senare) blir 10, och en kaffe på Lovecoffees mysiga uteservering.

Här snackar vi nytta med nöje och njutning. I morgon blir det värmelångpass. Tänker att Fredrik kan ta min vätskeväst på cykeln som tack för hjälpen…

Min dotter som har koll på trender säger att det har blivit trendigt med löpning. Och det är ju kul. Att inte vara helt ute liksom…

Kommer ihåg den förra löparvågen. Då alla sprang. Jag bodde i Kävlinge då och hela stället sprang. Vi ordnade ultraintervaller, sprang 50 km ultra runt byn och åkte på olika lopp ihop. Sen blev det cykling som trendade, först landsväg och sedan mtb. Bara en envis löparskara fortsatte. Överlevde till och med padeltrenden med löparskorna i behåll.

Men nu mina vänner ska det visst springas igen. Trenden att bygga en världsstor rumpa ska vara på väg ut och nu är det pilates som gäller.  Och löpning. Och outfitten är viktig har jag hört…

Stora glasögon är livsviktigt och redan där har de tappat mig. Jag får ju ont i huvudet av glasögon.

Men vätskevästen. Värsta innegrejen! Och nu är jag plötsligt med på banan igen. Den ska dock bäras oavsett passets längd och väder. Så för all del, på med västen för en trekilometersrunda i snålblåst. Alltid kan man bära något i den….

För att helt smälta in i den nya löpkulturen behöver jag tydligen införskaffa mig ett par färgglada shorts, halvhöga strumpor och ett par Hoka.  För ankelstrumpor i New Balance är fett ute. Eller nått.

Så nu mina löparvänner, är vi inne ett tag. Och sen när trenden ebbat ut och folk börjar med pingis, så fortsätter vi springa. Vi som springer för springet, och inte för trenden.