Anna

Jag älskar inte alltid att springa. Och längtar inte efter varje pass. Efter gårdagens monsterpass hade jag gärna legat raklång i soffan hela dagen, men alltså det funkar inte med min plan…

För jag har en plan för i morgon som kräver sin logistik. Vi vill cykla till Österlen, men det finns ett problem. Medan vi själva befinner oss i Malmö är våra cyklar i Sportstugan. En vanlig människa hade sett sig om efter en annan lördagsidé. Jag går loss i logistikutmaningen och landar i det här:

Fredag kväll: Tåg till Hässleholm. Därifrån är det 10 km till Sportstugan, som måste tas till fot. Jag har förvarnat Fredrik om att det kommer gå i åttaminutersfart. Eller nått. Det måste bli en återhämtningsjogg, för i morgon ska vi cykla långt.

Lördag morgon: Cykel till Byvägen 35 eller Madame Blå på Österlen. För lunch och kaffe. Eller bara lunch. Beroende på vilket ställe det blir.  Ca 8 mil, plus 2 till tåget sen. Sen blir det tåg till Malmö för att hämta katterna, packa väskor och ta bilen tillbaka Sportstugan.  Ni fattar. Rätt tunga i rätt mun när man packar.

För det funkar inte att vakna i morgon med cykelhjälm eller cykelskor i Malmö. Då måste hela utflykten ställas in. Därför måste vi tänka. Men vi kan liksom inte bära allt för mycket. Vi ska ju trots allt springa…

Vi kommer alltså till Sportstugan i löparmundering. Det betyder att vi får förlita oss på att det finns några gamla paltor där att använda till fredagsmyset. Fredrik tror sig vet att han har ett par pyjamasbyxor jag kan låna. I löparryggan har vi dessutom packat ikaffe, kaffe, banan, nötter och lite kakor. För att vi ska överleva till i morgonbitti. Havregryn hoppas vi finns där….

Och Fredrik som av outgrundlig anledning hade tagit cykelskorna till Malmö får springa med en i varje hand.

Jag tror vi har tänkt på allt. Nu ska jag bara överleva den där löpturen ikväll, så ska det bli skönt att nöta cykelsadel i morgon.

Av schematekniska skäl fick veckans långpass bli på en torsdag. Och det var inte vilket pass som helst…

I Helsingborg marathons marathonprogram hittar jag en rolig utmaning: 33 km med 4 x 5 km fartökningar som ska gå i tänkt marathonfart + 10 s/km. Why not liksom?

Programmerar klockan och ger mig ut. Känner mig helt nervös. Passet är jättelångt och jag har aldrig kört så mycket fart i ett långpass tidigare.

Första intervallen går i rak motvind. Vi snackar FEM kilometer i motvind. Jag misströstar en smula men tänker att det blir gott på hemvägen sen. När jag är trött och sliten. Nu ska jag ju ändå vara pigg väl?

Andra intervallen går ganska obemärkt förbi. Det blåser från sidan och det känns ok. Men är det inte små regndroppar jag känner? Lagom till andra återhämtningen öppnar sig himlen. Och den öppnar sig inte lite. Människor i människokläder tar skydd, gör roliga skrikljud och skyddar frisyren med sina handväskor. Jag och den enda löpare jag möter skrattar högljutt och i samförstånd. Tar armarna rakt ut i sidan och låter regnet piska bäst det vill. Ösregn är kul i löparskor. I alla fall om man hunnit få upp värmen först.

På tredje intervallen är det payback time. Medvind i ryggen de första tre kilometrarna känns riktigt najs. De avslutande två på grus, not so much. Nu börjar det kännas i vaderna och jag uppskattar asfaltens gratis-studs. Men nu är det snart bara en intervall kvar.

Några säger att Malmö är platt. Det kan hända att jag också gör det. Jag brukar ju inte skramla mer än 30 höjdmeter på en random runda. Men alltså, lagom till fjärde intervaller har någon lagt dit backar, och till och med berg. Plötsligt ska jag in i tunnlar och under varenda väg som finns. Vägen från Hyllie och hem har aldrig varit så här kuperad. Någonsin.

Utanför Stadion piper klockan för intervallslut. Jag är klar. Med intervallerna…

Men passet är inte klart. Jag behöver skramla ihop 4 km till för att komma upp till 33. Och jag har bara 700 meter hem…

Stannar klockan för ett par sekunder. Andas. Försöker peppa liv i det som mest känns som en trasa.

Sen snurrar jag runt-runt i Pildammsparken. Nästan sovandes. Tills dess att klockan tycker jag är klar.

Slänger mig på hallgolvet och ångrar två saker. Att jag bokat tvätt-tid och att jag planerat stark koreansk bowl med kimchi. När magen skriker efter något lätt-tuggat och fett. Alternativt müsli och mjölk.  Hur tänkte jag ens?

Anyway. Så nöjd. Med springet, om än inte med matval och tvätt-tid.

Men be mig inte förklara hur jag ska lyckas hålla den här farten dubbelt så länge i Helsingborg. För det begriper jag inte!

Min blogg har tydligen blivit för stor. Inte i antal läsare såklart, för det är ju inte så många som läser blogg nowadays. Men i innehåll. Jag har dubbelt så mycket bilder uppladdade jämfört med vad jag betalar för, och och nu vill wordpress ha MASSOR med pengar för att jag ska få fortsätta ha det så. Så jag behöver rensa….

Tänker att ingen läser mina taffliga inlägg från 2007, så att de bilderna tas bort kommer ingen att sörja. Men alltså, när jag länkar tillbaka till mina gamla race reports och mina brudklänningar blir det ju aptråkigt utan bilder. Och mitt mest lästa inlägg om löparknä från 2010. Hur ska man förstå den stretchen utan bild?

Ett supertrist tisdagsproblem. Hoppas det snart är onsdag….

Jag skulle bara riva av ett par trösklar. Hade dealat till mig en sen lunch på hemmakontoret och brett en ostmacka för att Fredrik skulle överleva så länge. Men så hände det nått…

Trösklarna är tio minuter långa och fyra till antalet. Jag checkar av allihopa lite snabbare än tänkt. Får till och med beröm av en förbicyklande man som tycker att det går RIKTIGT bra. Någonstans på tredje intevallen regnar det lite, men inte mer än att det är skönt. Någon söker skydd under ett träd men jag tycker det mest är småstänk.

När fjärde intervallen är gjord känner jag mig inte alls tillräckligt avsvalkad utan unnar mig ett dopp i havet. Med lite dåligt samvete för att lunchen nu blir ÄNNU senare, men tänker att han inte märker nått. Det blir ett blixdopp innan jag springer hem med halvknutna skor, byxorna på halvstång och spi-beltet bakåfram.

Glad över medvinden som tar mig hem i ett hyfsat tempo trots att benen är trötta efter trösklarna. Hoppas han inte är hälften så sur över den sena lunchen som jag skulle ha varit….

Kliver över tröskeln (många trösklar nu…) och försöker låta så där charmigt trevlig. Göra mig omöjlig att bli sur på. Tänker ändå att kläderna ska avslöja mig. Och det blöta håret. Men icke.

Lokalt över vårat hus har det tydligen ÖSREGNAT och han säger:

– Du kom inte undan regnet ser jag?

Och jag bara instämmer. Det var jätteblött därute…

Sen får jag erkänna mitt tilltag. Men inga hard feelings. Den där mannens blodsockerkurva funkar inte som min. Han dör inte om han inte äter klockan 12….