Anna

Helsingborg marathon har ett träningsprogram inför loppet som jag precis som vanligt inte följer. Men så fick jag nys om ett av passen som verkade alldeles särdeles roligt. Fast lite läskigt vad gällande fart. Så här:

Uppvärming
3 km i halvmarafart
2 km i halvmarafart minus 5 sek/km
3 x 1 km i halvmarafart minus 10 sek/km
2x 500 m i halvmarafart minus 15 sek/km
5 x 200 m i halvmarafart minus 20 sek/km
Ståvila 60-90 sek mellan varje.

Har inte sprungit halvmara på länge men gissar att jag skulle göra det på ca 1:40. Det motsvarar 4:45-fart, vilket känns rimligt för 3-kilometraren. Tänker att 4:40 kan funka för nästa intevall men sen börjar det bli jobbigt…

Säger till Fredrik att jag kan göra en snällvariant och börja i 5:00-fart i stället. Det blir ju fortfarande snabbare än när jag är ute och slöjoggar. Och så kommer jag klara hela stegen…

Så tänker en fegis. Fredrik tänker istället: börja i 4:45. Det värsta som kan hända är att jag inte kan öka och att jag istället får köra hela stegen i 4:45…  Men då har jag ju i alla fall inte slösat någon intervall i en fart som inte alls utmanar mig. Han är klok han. Så jag gör som han säger. Som omväxling…

Uppvärmningen är seg som kola. Jag orkar inte lyfta benen. Känner mig lite för mätt. Och fattar inte hur jag ens ska komma ner i 5:30-fart. Sen händer nått…

Första intervallen går jättelätt och jag får nästan bromsa mig för att den inte ska gå för fort.

Andra intevallen likaså. Det är först när jag tvingats till en vändning och tappat fart som jag behöver anstränga mig för att komma upp i fart igen.

Fortfarande på tusingarna känns kroppen stark. Under den första får jag dessutom draghjälp av en random tjej som springer i exakt rätt fart. Man tackar!

Och sen när farten börjar bli läskig är ju intervallerna så korta att de bara försvinner innan jag hunnit blinka.

Jag fixade alla. Från början till slut. Och tackar Fredrik för att jag inte började långsammare. Då hade jag ju inte alls varit så här förträffligt nöjd och trött som jag är just nu.

Jag kanske ska lyssna på honom fler gånger…

Avslutar semestern med att jobba. Att hålla klasser på gymmet känns oftast inte som att jobba. Men när man tvingas gå hem från stranden för att hålla pass, istället för att köpa en låda jordgubbar, då känns det som jobb…

Därför är jag kanske lite bitter när jag äntrar salen. Går in i det mörka luftkonditionerade istället för att njuta i solen. Försöker hålla god min och låtsas som det här är det jag vill mest i hela världen just nu. Gissar att jag lyckas måttligt.

Men när musiken går igång, och uppvärmningen är överlevd är det som om någon vrider på en knapp. Skruvar upp min inre duracellkanin. Jag får feeling. Och kör.

Det gör gänget framför mig också. De tar i så det slår gnistor i salen och det triggar mig ännu mer. En galen spiral rätt upp i taket. Vi svettas så AC:n inte har en chans. Allt dryper, stänker och skvätter.

Jobb var det ja. Ett sjuhelsickes trevligt sådant. Som får avsluta semestern del 1.

I morgon är det kontorsjobb. Osäkert om jag får lika mycket feeling då…

Jag tänker att jag ska springa långpass med kvalitet. Med fartinslag i tröskel- och maratempo. Men det blir aldrig av…

Antingen springer jag fantastiska löparäventyr eller sällskapslöpning. Eller så befinner jag på platser där terrängen inte medger fart. Och ibland finns helt enkelt inte tiden…

Som igår. Vi ska ha besök hela helgen och tiden som finns räcker inte till ett långlångpass. Och någon vidare fart går inte att uppbringa på branta stigar fulla med stenar och rötter. Men ändå. Jag kör en kortvariant…

Efter sju kilometer är jag slut i rutan. Tvingar mig själv att springa i ALLA backar, även de som i ultravärlden tillhör kategorin ”gåbackar”. Jag har maxpuls från och till under hela första timmen. Sen lugnar det sig med höjdmetrarna men vristerna får jobba hårt i den ojämna terrängen.

Det blir 19 km, men känns som 29.

Jag struntar i ångesten över uteblivet långpass och tänker att den här terrängen måste stärka mig på andra sätt! Som säkert kan vara till nytta i någon av Helsingborgs miljoner uppförsbackar.

Gott så.

Att de 19 kilometrarna tog lika lång tid som 29 på asfalt gjorde att det blev lite bråttom sen. Fick duscha, dricka kaffe och köra bil SAMTIDIGT,  för att hinna i tid till tåget och hämta upp vårt celebra besök. Tur att de är vana att se mig med håret på svaj och kaffemustasch…