Långpassbrist

Jag tänker att jag ska springa långpass med kvalitet. Med fartinslag i tröskel- och maratempo. Men det blir aldrig av…

Antingen springer jag fantastiska löparäventyr eller sällskapslöpning. Eller så befinner jag på platser där terrängen inte medger fart. Och ibland finns helt enkelt inte tiden…

Som igår. Vi ska ha besök hela helgen och tiden som finns räcker inte till ett långlångpass. Och någon vidare fart går inte att uppbringa på branta stigar fulla med stenar och rötter. Men ändå. Jag kör en kortvariant…

Efter sju kilometer är jag slut i rutan. Tvingar mig själv att springa i ALLA backar, även de som i ultravärlden tillhör kategorin ”gåbackar”. Jag har maxpuls från och till under hela första timmen. Sen lugnar det sig med höjdmetrarna men vristerna får jobba hårt i den ojämna terrängen.

Det blir 19 km, men känns som 29.

Jag struntar i ångesten över uteblivet långpass och tänker att den här terrängen måste stärka mig på andra sätt! Som säkert kan vara till nytta i någon av Helsingborgs miljoner uppförsbackar.

Gott så.

Att de 19 kilometrarna tog lika lång tid som 29 på asfalt gjorde att det blev lite bråttom sen. Fick duscha, dricka kaffe och köra bil SAMTIDIGT,  för att hinna i tid till tåget och hämta upp vårt celebra besök. Tur att de är vana att se mig med håret på svaj och kaffemustasch…