Varför jag inte springer 8 kilometer…

Jag springer väldigt sällan 8 kilometer. 11-12 km är någon slags normalrunda, och när jag tänker efter händer liksom inte ÅTTA. Och jag vet varför!

Det är på fredagens löpning från Bjällerup till Lund som polletten trillar ner. Sträckan är just åtta kilometer, och varje steg känns som att flytta en betongkoloss framåt. Allt är jobbigt. Smygstannar för att fota och för att dricka vatten. Alla chanser att få vila en stund. Åtta kilometer är en EVIGHET och jag tvivlar om jag någonsin ska komma fram.

När jag kommer in i Lunds stadspark vrider någon på en knapp. Skruvar upp duracellkaninen. Benen börjar trumma och allt känns så lätt. Jag har sprungit åtta kilometer och har väl 500 meter kvar till kaffebaren som är dagens ändstation. Men alltså. Har jag plågats i åtta kilometer kan jag väl inte sluta när allt känns som bäst.

Det blir ett bonus varv i parken. Jag flyger plötsligt fram med fjäderlätta steg. Det bli ett varv till. För att allt känns som party i kroppen. Hade kunnat fortsätta hur många varv som helst men har ett tåg att passa och en kaffe att hinna med. Slutar på 10 kilometer, med en fantastisk känsla i kroppen.

Om jag hade slutat på 8 kilometer hade minnet varit att det är jobbigt att springa. Jag hade bara haft negativa minnen och hade förmodligen inte varit sugen på att springa igen.

När jag plussade två glidarkilometrar på slutet är det en glassig känsla som jag tar med mig. Och jag längtar till nästa pass.

Så för en trögstartad traktor är det helt uppenbart varför jag inte springer åtta kilometer. Det är ju därefter det roliga börjar.

Nu fattar jag varför folk tycker det är jobbigt att springa….