Anna

Reseledaren tog till sig av kritiken och planerade en underbar runda till dag 2. Det blev precis som på Instagram!

Vad som sällan syns på Instagram är hur höga kliv man behöver ta och hur ful man är när man går rumpgång nerför berget. Men vi tar det från början.

Vi startar i Sörvågen med siktet inställt på Meraftestinden, Munkebu och, om fötterna och tålamodet vill, Munken! Jämfört med gårdagens hysteriska underlag börjar dagens vandring som en walk in the park. Vi tillryggalägger flera meter innan vi hinner blinka.

På de fina stigarna hade tom jag kunnat springa men idag är det vandring som gäller. Och snart hade löpningen ändå fått ett abrupt slut. Det är när vi klättrar på leriga stenbumlingar rakt upp mot himlen. Ett äventyr som dock är föredömligt kort och snart är vi ute på lättvandrad mark igen.

I världsmetropolen Kjölen får vi ta skydd för klädbyte. Vädret har gått från ”vi måste ta av oss jackan” till ” Vi måste ta på oss två jackor” på mindre än 5 minuter. Så som det verkar fungera just här.

Sista biten upp på Meraftestinden är brant uppför med brant nerför på båda sidorna om stigen. Det kittlar lite i magen och jag vågar inte titta. När jag ändå råkar titta, för att utsikten liksom gör det omöjligt att låta bli, känner jag mig svajig på fötterna. Höga höjder utan staket är läskiga ting och jag får fokusera på en sten i taget…

På toppen käkar vi vår medhavda focaccia från Bakeriet i Å. Om ni någon gång befinner er just i Å, så får ni inte missa den. Dunderbränsle för långa dagar på vift. Och med den här utsikten som krydda…

I Munkebu finns en fjällstuga för de som är på det humöret. För instabildernas skull borde den ha varit röd, men okej – den är ganska fin.

Hungern är i schack och låren har inte helt checkat ut. Vi bestämmer oss för att ta de sista dryga 300 höjdmeterna upp till Munken. Det är brant och lerigt. Jag går lika mycket med händerna som med fötterna. Försöker parera de värsta lerpölarna och drömmer om stavar. Med skakiga ben har jag liksom ingen balans. Går böjd som en ostkrok för att greppa tag om någon sten i markhöjd. Samlar poäng till ett kommande ryggskott, men hoppas jag inte får tillräckligt många.

Det är jobbigt men vi tuggar på. Och snart ska varje höjdmeter visa sig vara väl investerad. Vi har kommit till Instagram. Det ser likadant ut som där. Turkost, grönt, bergigt och alldeles alldeles underbart.

Vi njuter så länge vi vågar. För himlen börjar mörkna och vi vill inte sitta är om det börjar storma. Nedstigning påbörjas.

Fredrik alltid 20 meter före tant. Tant som var tredje steg behöver ta till tantgång. Sätter ner händerna och kasar på rumpan. Efter hand som jag specialiserar mig på rörelsen lyckas jag lyfta rumpan mer och mer och tillslut bara jobba med axlarna och armarna. Och därmed skona byxorna från revor och hål.  Men jag är inte den enda som utövar gångarten.

I vår lunchpaus sitter vi precis bredvid ett brant nerförsparti. Alla vandrare kommer i par och när mannen skuttat ner och kommit 20 meter, sitter frugan fortfarande på rumpan och kasar ner. I 100 fall av 100 i vår undersökning går det till på det viset. Rumpgång är för tanter. Tills en man blir tillräckligt trött…

Någonstans femhundramiljoner stenar längre ner ser jag det hända. Mitt framför ögonen på mig. Fredrik sätter i händerna och kasar på rumpan. Jag mobbar honom bara en aning för hans tilltag och sedan biter han ihop, och fortsätter vandringen som den man han är….

Typ 15 kilometer och 9 timmar. Det värker i muskler jag inte visste jag hade. Tur att det är en hel natt till i morgon!

Vi ska mjukstarta vår vecka i Lofoten. Säger han. Första dagens schema innehåller en blandning av löpning och vandring. Löpning på den lättsprungna vägen runt Ågvattnet, och därefter en tur över berget ner till sandstranden på andra sidan. Kanske ett dopp innan lunch och sen samma väg tillbaka. Bara 10 kilometer….

Det regnar när vi tar våra första löpsteg. Världens bästa löparväska sitter fortfarande som en smäck och jag förvånas varje gång hur lite den känns. Joggar förbi några vandrare och känner mig spänstig.

Efter 400 meter slutar vår karriär som löpare. Det som i min fantasi varit en grusväg visar sig vara stenar, grenar, vatten och lera. Vi snackar kilometrar som går på 28 minuter, och då är det ändå platt. Men humöret är på topp ända till sjöns bortre ände där vi efter 90 minuter stannar för en frukost-focaccia. Då har vi kommit tre kilometer på vår ”lättsprungna jogg”.

I sällskap av två hungriga fiskmåsar inmundigar vi världens smarrigaste focaccia från Å bakeri. Fredrik tappar en liten bit fänkål som får fiskmåsarna att gå bananas. Vem kunde ana att fänkål var grejen för en fiskmås?

Vi ska nu lämna sjön för att ta oss upp över bergskammen och sedan ner på andra sidan. Det är 1 km upp till Stokkvikskaret och vi får stora skälvan när vi ser hur högt vi ska. Vi snackar 40% lutning men det är vi just då lyckligt omedvetna om.

Jag tror att jag ska skutta upp och att Fredrik ska komma släpandes efter och gnälla på att det är jobbigt. Som på Borgahällan för ett par år sedan. Men det blir inte så. HAN skuttar upp, och jag tycker det är jobbigt. Mest för att stenblocken formar trappsteg som är typ 1 meter höga. Min benlängd räcker liksom inte till och jag får ingen kraft i stegen. Det känns som jag har maxpuls men klockan visar 85. Och Fredrik pinnar på…

Varje steg är ett beslut. Var ska jag sätta ner foten? Var får den plats och var blir vinkeln minst konstig i fot och knä. Men så länge det går uppför är det ändå ok. Förtränger tanken på hur det ska kännas på nervägen sen…

Vi kommer ifatt tre brittiska killar. Den ena ser döende ut. De andra två väntar tålmodigt. Vi går förbi och får njuta av toppen ensamma ett par minuter innan de dyker upp. Fast nu ljög jag. Njuta är fel ordval. Det regnar, stormar och blåser småspik. Vi har varit skyddade av berget men nu möter vi vinden precis som den är. Hård och kall. Kliver till sidan och gömmer oss bakom en klippa. För att diskutera fortsättningen!

Vägen ner mot sjön kommer innebära vinden rätt i ansiktet. Det är dimmigt, grått och ruggigt. Vi fryser.

Det gör britterna också. De beslutar sig för att vända. Vi velar fram och tillbaka. För en sekund tittar solen fram och vi är på väg att fortsätta enligt plan. Men vi ångrar oss igen. Går tillbaka ner. Det var kanske århundradets bästa beslut.

Vägen ner är värsta tänkbara. Brant, halkigt, stenigt och eländigt.  Den som följt mig ett tag, vet att sånt kan få mig att tappa humör, och det gör det även idag. Jag hör mig själv sucka, men jag biter ihop. Sen börjar svära i mungipan. Jag som typ aldrig svär. Fötterna hamnar i sneda vinklar, det känns som jag smygstukar dem om och om igen. Samma med knäna, de pekar liksom åt olika håll, i vinklar som inte är normalt för ett knä. Bara för att de där jäkla stenarna är så sneda och vinda och omöjliga att sätta ner foten på.

Så pang. Jag ligger på rygg. Trots ett fenomenalt grepp i mina skor har jag halkat. Fredrik tror jag har slagit mig, för jag går inte upp. Men jag  tycker mest det är skönt att slippa gå.  Sen brister det och jag börjar böla på en sten.  Det här är inte kul. Bara elände. Jag vill se utsikter men inte behöva vricka fötterna i 4 timmar för att nå dit. Feedback till guiden inför morgondagens tur!

Hundra år senare når vi platt mark och det är dags för lunch. Jag har drömt om min lins-och couscousgryta sedan den sjuttifjärde fotvrickningen och nu visar det sig att Fredrik fått med sig chili med bönor. Anna 12 år tjurar en aning medan Fredrik tappar tändaren och för en sekund också tappar besinningen. Jag erbjuder honom nötter men han behöver starkare grejer. SÖTT ska det vara. Och fort.

Det här är en lektion i blodsocker. Och en kvart senare när maten landat i magen är vi båda på bättre humör. Vi tar oss fram sista biten längs den ”lättsprungna stigen längs sjön”, som dagen till ära mer framstår som en bäck än en stig. Vi stannar och dricker vatten i bäck och tvättar fötterna i sjön varje gång vi tror det leriga partiet är slut. Men det är aldrig slut.

När vi kommer ut på asfalt vill jag springa sista biten till vår hytte. Men det vill inte Fredrik. Och med tanke på att han väntat på mig de senaste 4 timmarna och 37 minuterna känns det elakt att springa iväg.

I morgon har jag beställt utsikt, och mer vandringsvänlig stig….

Dagens utflykt är reklamerad till ARN pga vilseledande marknadsföring av Reseledaren. Han blev dömd till att tvätta mina skor, mina strumpor, göra cappuccino och snoppa jordgubbar. Och ett vite på minst tre par snoffsiga löparskor.

Men det var en GRYM utsikt!