Grattis på ettårsdagen!

Idag är det ett år sedan jag blev hemskickad från jobbet. Jag trodde det var för ett par veckor! Hade jag vetat att jag skulle bli hemma över ett år, hade jag nog inte lämnat den där vattenflaskan…

Förvirringen var total där i början. Kunde jag åka till Spanien och Portugal som planerat? Svaret blev tydligt rätt fort…

Efter ett par dagar behövde jag era råd i hur jag skulle förhålla mig till mitt instruerande på gymmet. Slutsatsen blev att jag fortsatte köra mina pass men undvek andras. Logik för den som inte riktigt kunde bestämma sig.

Det tog inte många dagar innan jag började gnälla på hemmaträningen. Men gnälla gör ingen stark, jag fick uppfinna nya sätt. Som trädgårdsarbete,  familjeträning och utegym. Och en übertidig cykelpremiär som fick nackhåren att frysa ihjäl en smula.

Jag började gå morgonpromenader. Dricka kaffe utanför köksfönstret. Tappa begreppen om vad som var arbetstid och fritid och plötsligt sitta i teamsmöten på lediga dagar och långt efter arbetsdagens slut. Jag shoppade loss på finmjukiskläder som så här utslaget på ett helt år inte kostade många ören per använd timme. Jag började sakna funktioner i Teams och kunde inte förstå varför ingen uppfunnit dem ännu. Tänk om man kunde välja ett flashigt blus-filter att ”klä på sig””. Så hade man fått samma valuta för mjukiströjan som av byxorna. Och kanske en väl-stylad frisyr? Helt ärligt, jag är inte snygg på Teams. Ljuset från sidofönstret är inte till min fördel och jag har aldrig hunnit borsta håret när den där lila rutan dyker upp att någon startat mötet.

Jag har lärt mig tvätta händerna mer än 4 sekunder och har aldrig sett fler nyhetssändningar i hela mitt liv. Jag har lärt mig säga epidemiolog utan att snubbla på tungan och till helgen ska jag fira min mammas födelsedag på Facetime.

När jag kommer tillbaka till jobbet är det ingen som vet. Så länge fortsätter jag nöta mjukisbyxor och ser framemot att möta våren på mina morgonpromenader precis som förra året. En vacker dag kommer vi titta tillbaka på det här. Och komma ihåg munskydden, handspriten och plupparna i golven som visar var vi skulle stå. Lite konstigt är det allt.