april 2019

Bara namnet är ganska ologiskt. En mil kan aldrig vara 21 kilometer även om man heter Joe Labero. Jag gillar dessutom inte riktigt tjejgrejen och tycker synd om alla killar som inte får vara med. Men något är det ändå som lockar. Det heter Stockholm och det heter ASFALT.

I april varje år springer jag Österlen spring trail. Så även i år. Det är ett galet vackert lopp, och vi kombinerar det alltid med en grymmehelg borta med god mat och övernattning. Hela stället doftar av ramslök och våren är så där ljuvligt mycket på ingång att det spritter i hela kroppen (med vissa undantag…). Så långt är allt rätt.

Tills jag sätter fötterna på rötterna, snubblar över stenar och förargas över att det går så sakta. Jag får aldrig min traktorfeeling i skogen, jag hittar inte mina extrakrafter som brukar hjälpa mig i asfaltloppen. Som gör att jag kan springa en halvmara i en snittfart som är snabbare än mina halvlånga intervaller. Min inre jetmotor ges aldrig en chans bland rötterna. Där är jag ett fegt tufftufftåg utan tidtabell. Som luktar på ramslöken istället för att trycka på gasen.

När jag kommer i mål brukar jag vara glad för upplevelsen men missnöjd över resultatet. Att inte fått blåsa ur maskineriet. Förra året åkte jag rakt hem och spontananmälde mig till en platt asfalthalvmara i Höganäs helgen efter. I år finns inte det alternativet. Därför börjar jag snegla uppåt.

Till en mil som är en halvmara. Är det någon som ska dit?

Alltså jag tänker på alla de som inte springer på vintern. För att det är för kallt, för isigt och för grått. Eller bara för att vinter är en bra ursäkt att slippa. De kan ju inte njuta hälften så mycket av årets första vårrunda som jag gör.

För hur vet man exakt hur underbart det är med kvällssol när man aldrig upplevt löparmörkret. Hur vet man hur skönt det är med lätta skor om man aldrig sprungit med blytunga icebugs? Och hur snabba känns tunna tights när man aldrig sprungit i vintertights…?

Men framför allt: hur jobbigt är det inte att börja om? Att vakna i vårsolen med en kondition som inte finns. Att flåsa sig igenom de härliga vårpassen som hade varit så mycket skönare att känna sig stark på?

Alltså känslan av vårlöpning är obetalbar. Speciellt när man känner till alternativet. Då är det värt varenda löpmeter i mörker. Jag lovar.

Alltså tack! Tack för responsen på gårdagens inlägg. Blir rörd ända in i själen av era kommentarer. Ska svara på dem allihop när tiden medger! Och ja, ni övertalade mig. Jag hänger i. Fortsätter blogga. För att jag älskar det och att jag nu vet att ni finns. 

Jag firade bloggens fortsättning med att gå till gymmet. Bara för att mötas av ett inställt pass. Att vända i dörren är inget alternativ nu när jag tvingat med mig Fredrik. Fått honom att ställa in sitt löppass för ett träningspass tillsammans. Dags att bli kreativ.

Vi går in i den lediga salen och laddar för ett spontanpass i tabata-form. Då behöver man bara komma på två övningar i taget, och det är ungefär vad hjärnan mäktar med. Men vi är inte riktigt överens…

Första tabatan: marklyft + x-band walk.
Jag tänker två omgångar marklyft i början och två i slutet, och däremellan fyra x-band walk på raken (utan vila). För att det ska hinna börja svida lite i utsidan. Han tycker det är långt och vi dividerar rätt många minuter innan vi kör. Han MED vila på promenaden, jag utan. När vi närmar oss två minuter inser jag att det är rätt långt men vem kan erkänna det liksom? Biter ihop. 110 sekunder stjärtsvid.

Andra tabatan: axelpressar och mycket skum övning med gummiband.
Fredrik presenterar en spännande övning från senaste releasen CX WORX. Det är sidomagen som ska jobba men inget jobbar på mig. Jag och gummiband drar inte jämt. Känns som jag står och flaxar i luften och bara väntar på en gummibandrekyl rätt i nyllet. Tjurar och byter till vanlig sidoplanka istället. Man kan ju inte riskera livhanken så där en helt vanlig onsdag.

Och det bara fortsätter. Han vill köra ben, jag vill träna överkropp. Han vill leka med gummiband och jag gå loss med boxarhandskarna. Det vi kan enas om är egentligen bara rodden och armhävningarna.

När vi är klara kikar jag på instagram och ser jordens roligaste magövning. Föreslår att vi ska testa när vi kommer hem och möts av världens mest skeptiska blick. Jag inser att det aldrig kommer att hända. Men dottern kanske vill. Eller måste.

Jag lovar att bild kommer inom kort. Den här vill ni nämligen inte missa. Den ger ÄNDA mot ÄNDA en helt ny innebörd. Stay tuned…

I natt drömde jag att ja la ner den här bloggen. Det var en jätteläskig dröm. Bloggen är ju min bebis. Min dagbok. Min uppslagsbok när jag behöver veta vad jag ska packa, vilket år saker hände eller hur jag firade en viss födelsedag. 

Bloggen är också något som tar tid. Från familj och från fritid. Jag tjänar inte en krona på den tid jag lägger ner utan belöningen är kontakten med er läsare. När ni kommer fram och hälsar, när ni hejar på mig under loppen. När ni mailar, kommenterar och frågar.

Och jag älskar det.

Men bloggfenomenet är ute. Läsare försvinner och bloggkompisar lägger ner. Plötsligt känner jag mig helt ensam kvar. Den som inte förstår bättre utan hänger kvar i det som var.

Kanske borde jag också släppa tag och gå vidare. Men hur ska jag då veta om jag hade vätskeväst eller rygga på ett visst lopp? Eller vilka jag sprang med när jag fyllde år? Hur ska jag få utrymme för min enorma skrivklåda. Jag älskar ju att skriva.

Beslutet är inte lätt. Men är det ingen där kanske det är lika bra att hitta på något annat.  Någon som har förslag på en ny hobby?