trail

Tog bilen till Röstånga för lite backträning tillsammans med två sköna bönor som tränar inför Lidingö 15k. Min uppgift: hare och guide.

I bilen kommer jag på att jag inte alls hittar. Att jag inte har en aning om vilken färgmarkering vi ska följa. Sms:ar i panik och blir uthängd till allmänt åtlöje på facebook, där hela konversationen publiceras:

Men. Vi hittar både dit och hem. Jag passar på att träna teknik i nerförsbackarna. Att våga släppa på och rulla trots att hela det sunda förnuftet säger åt mig att bromsa. Njuter när farten går upp och när fötterna trippar som trumpinnar. Emellanåt så koncentrerad att linserna torkar och jag får svårt att se. Panik. I med bromsen igen och börja om.

Omväxlande och roligt pass. Kul att det alltid finns nya detaljer att sätta tänderna i.

Söt bakom staket…

Trail är fantastiska ting. Löpningen får en helt annan dimension. Från att jaga tider och nöta asfalt till ren njutning. Lekfullhet och spring i benen, fjärran från kilometertider och monotoni. Varenda steg är olikt det andra och du vet aldrig vad som väntar bakom nästa krön. Brant nerför? Brant uppför? Rullgrus eller kanske ett par kor…

Men det finns en hake. Det finns djur i skogen. Har blivit skrämd av kor vid flertalet tillfällen, men det finns ju faktiskt ännu läskigare djur. Typ björnar, vargar och vildsvin.

Oftast glömmer jag bort det, och springer lyckligt ovetandes i min lilla bubbla. Men nu har det stått så mycket i tidningarna att jag får svårt att förtränga tanken. Öga mot öga med ett vildsvin och jag hade dött på fläcken. Innan han ens hunnit slicka sig om munnen.

Laddar för terräng på fredag, 25 km längs skåneleden. Undrar om Poolia har livvakter att hyra ut?

Det skulle bli 20 km terräng längs Öreälvsleden innan lunch. Men vildvuxet gräs, myrmark och extremt snålt med färgmarkeringar gjorde resan längre. Och lunchen väldigt sen…

Efter 300 meter klafsar jag ner i ett djupt hål och blir genomblöt om fötterna. Äventyret kan börja.

Efter 400 meter trampar jag snett och stukar till foten. Ska jag behöva ringa efter hämtning redan innan resan börjat? Vis av stukningserfarenhet vet jag att det oftast går att springa vidare. Så får man ta smällen sen liksom. Haltar ett par hundra meter innan jag börjar småspringa igen. Det verkar funka.

Fördelen med att springa med stukad fot är att jag inte känner någon smärta i vaden. Ont kamouflerar ont.  Känner mig på g.

Det är svårt att följa stigen.  Ofta delar sig vägen utan att någon färgmarkering eller skylt visar vilken väg vi ska ta.  Lika ofta delar sig vägen och båda vägarna har markeringar…  Vid ett tillfälle springer vi ett par kilometer i cirkel innan vi kommer tillbaka till samma plats vi precis passerat!!!

Ett avsnitt av leden går precis utanför en kohage. Vi har 20 cm mellan staketet och ett stup.  Och precis på insidan av staketet spankulerar ett gäng kor. LÄSKIGA kor. Som mitt i alltihopa bestämmer sig för att göra fler kor. WHAT?  Är inte det förargelseväckande beteende så här inför publik?

Hittar en dånande fors och känner livet i oss. Fantastisk känsla i hela kroppen!

Skuttar vidare över kalhyggen, hallonsnår och halvt ogenomtränglig terräng. Kommer vilse gång på gång när markeringarna bara försvinner.

Håller modet uppe länge men när vi efter 23 km för fyrtiofjärde gången tappat bort oss och hamnat på landsvägen ger vi upp. Fattar beslutet att mata sista biten på asfalt för att inte riskera att missa lunchen helt…

29 km senare är vi framme. Med fotknölen lik en golfboll men i övrigt glad i hela kroppen. Terräng är spännande ting!