Asfalts-Anna goes terräng

Om jag nångång kommer på dumma tankar, påminn mig om detta:

1) Jag ska aldrig i livet springa Markusloppet
2) Jag ska aldrig någonsin ever springa Vertex

Men vi tar det från början…

Lämnade huset för färd mot Genarp där min lilla tripp skulle utgå ifrån. Fredrik var chaufför och skulle under tiden jag sprang köra långpass på cykel. Efter tio minuter i bilen frågade jag om han hade cykelskorna med. Det hade han inte…

Tillbaka hem igen. På vägen hem upptäckte jag att jag glömt GARMIN. Sån tur att vi ändå skulle hem…

Nytt försök.

Förväntansfull hoppade jag ur bilen i Genarp för en härlig löptur i skogen. Trodde jag! Jag hann inte mer än att starta så anföll backarna. Jag som lovat mig själv att aldrig behöva gå i en backe fick ge upp redan efter 1,5 kilometer… Backarna var så branta att inte hälsenorna räckte till och jag fick snällt traska uppför.

Problemet när en backe är VÄLDIGT brant uppför är att den ofta är precis lika brant nerför. Lite lösa stenar, blöta löv och grenar på det och jag insåg ganska snabbt att här kunde man ju inte heller springa.

Efter 5 kilometer var benen stumma som stockar och jag längtade hem. Tur att det bara var 18 kvar då…

När terrängen planade ut försökte jag öka tempot men det var väldigt få kilometrar som gick under 6 minuter (faktiskt bara två…). Var det inte backar så var det lera, eller så vilsespring eller sånna här saker man måste klättra över för att komma in och ut ur kohagarna.

När jag trodde jag hade sett det värsta kom motvinden. Skånsk härlig frisk vind gör inga undantag i skogen. Hej vad det gick. Inte. Sprang mot en vägg, kom ingenstans.

Någonstans i mitten på banan kom jag ut på asfaltsväg. Jag kunde springa utan att tänka på var jag satte fötterna. Jag kunde ta stegen rakt fram och inte i sidled för att parera saker. Här hade jag mina bästa kilometertider och återfick lite hopp i kroppen.

Träffade Fredrik när 7 km återstod. Då ser jag en backe framför mig och mjölksyran strömmar till vid blotta åsynen. Fredrik peppar och säger att EFTER backen är det lättsprunget. Jag kryper uppför backen, den är så brant att jag får ta händerna till hjälp. Kommer upp och förbereder mig på 7 lätta kilometrar in i mål.

Jo hejsan. Fredrik är bra på mycket men inte att förklara terräng. Det är backe efter backe efter backe och jag får kämpa järnet för att ta mig förbi en GÅENDE farbror med väldigt stor mage.

Sista 300 meterna springer jag vilse. Blir asförbannad. Vill bara hem. Snurrar ett par varv och hittar banan igen. Stapplar ner till Skryllegården där Fredrik har väntat länge…

Och jag som trodde jag var vältränad! Asfaltslöpning är ju verkligen ingenting jämfört med sånt här! PUST!

Inga kommentarer

  • Svara
    MarathonMia
    15 april, 2009 kl 13:22

    Helt underbart! Vad vore livet utan utmaningar? Tänk om allt var lätt hela tiden! Jag trodde Skåne var helt platt :) Vi ska köra lite backintervaller vid Ale Stenar på fredag – är det inte en liten fjösbacke?

  • Svara
    Johanna
    15 april, 2009 kl 13:26

    Åh vilken inspiration du är! Jag blir så peppad!

  • Svara
    Sara - Träningsglädje
    15 april, 2009 kl 13:32

    oj. om du säger att det var brant och jobbigt var det nog BRANT OCH JOBBIGT!!

  • Svara
    Magdalena
    15 april, 2009 kl 13:40

    Bra jobbat! Nu har du en ny utmaning framför dig – Vertex ;o)
    Jag älskar terräng, tycker att det är lättare att springa då jag har annat att tänka på än hur jobbigt det är – trädrötter mm.
    Trodde oxå att det var platt i Skåne….

  • Svara
    Lisette
    15 april, 2009 kl 13:43

    Bra jobbat! Längtar efter att få sticka ut och springa (fast lite lugnare än dina strapatser) – ska bara ta mig förbi detta stadie av feber och snor i hela skallen.
    Till vilket program har du laddat ner datat från din Garmin? Du fick sån fin höjdkurva.

  • Svara
    Louise
    15 april, 2009 kl 13:58

    Den skånska motvinden är inte att leka med … jag tror aldrig att det är medvind i Skåne. Nästan helt säker.

  • Svara
    Andréa
    15 april, 2009 kl 14:29

    Det låter.. JOBBIGT! Men också lite kul.. fast man kanske ska vara flera för att det ska bli roligt? Låter lite som 18km spåret i skatås. det är kul, men tar låång tid och är sjukt jobbigt. och inte kul att springa själv.. men bra jobbat!

  • Svara
    Anna
    15 april, 2009 kl 15:25

    Men grym är du och imponerad är jag. Du är Super-Anna som ”orkar mera”! Om du ångrar dig, och vill genomlida helvetet igen så hakar jag på:)

  • Svara
    Cicci
    15 april, 2009 kl 18:44

    Bra träning! =)

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    15 april, 2009 kl 19:25

    Marathonmia – Skåne är jätteplatt! Jag bara skojade…ehhh. Ha så trevligt i fjösbacken :)

    Johanna – åh tack. *Rodnar*

    Sara – rätt uppfattat :)

    Magdalena – jag hade önskat att jag fick två meter platt asfalt just för att slippa tänka på stenar, grenar, lera och kottar. Och nej, Skåne är inte platt, det är typ värsta alperna :)

    Pyret – ajaja, snor är trist. Krya på dig. Höjdkurvan kommer direkt från Garmin Training center.

    Louise – du har så rätt! Finns bara motvind i Skåne.

    Andréa – jo lite sällis hade underlättat. Och en picknick-korg :)

    Anna – har tendens att glömma jobbiga saker för fort för mitt eget bästa… så nu går du inte säker :)

    Cicci – jo den tog!

  • Svara
    Katarina M-I
    15 april, 2009 kl 20:02

    Äh, det där har du glömt om några dagar. Då är inte backarna så monsturösa längre.
    Det är bra att bita i sten ibland, det är det som härdar. Skånsk granit, hårt som attan.

    Grymt bra jobbat!
    Har också kutat. Superkort, ett riktigt minipass, perfekt efter omständigheterna. Nu kan jag också tugga grus en hel dag igen!

  • Svara
    Lotta
    15 april, 2009 kl 20:46

    Terräng är underbart att springa MEN det låter snarare som om du sprang i fjällen än svenska låglandet.. :P Klappa dig själv på axeln och sug på den karamellenlänge för det är du värd!

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    16 april, 2009 kl 08:13

    Cykelmygga – jag har faktiskt redan börjat fila på nästa runda. Typ exakt samma runda. Måste ju se om det var den som var jobbig eller jag som hade en dålig dag…. Jag är dum. Jag är dum. Jag är dum.

    Lotta – finns inget lågland, det fick jag lära mig igår… Hela skåne är ett enda stort Mount Everest. Varför har ingen berättat det för mig tidigare? :)

  • Svara
    Snorkkis
    16 april, 2009 kl 08:56

    Häftiga backar det verkar ha varit. Och såå bra jobbat. Är ju väligt effektivt med terränglöpning, trots att det inte känns lika bekvämt som asfalt. Härlig berättelse också!

    Vad är det annars för vätske-ryggsäck du har? Fungerar den bra?

  • Svara
    Anna (Orka mera)
    16 april, 2009 kl 11:00

    Jag älskar min vätskeryggsäck. Det är en Nalgene och rymmer 2 liter. Dessutom finns lite småfack för nycklar, mobiltelefon, runekakor :) och någon tunn tröja… Jätteskön att springa i.

  • Svara
    Fredrik (Wuz)
    16 april, 2009 kl 20:32

    Ditt minne är lika kort som den förra rundan var lång… och kuperad.

    http://blogg.piggelina.se/2008/07/lnga-versionen.html

    Skåne har aldrig varit platt :-)

  • Svara
    Dessi
    17 april, 2009 kl 18:04

    Håller med alla andra! Man blir ju grymt peppad av att läsa det här inlägget :D

  • Kommentera