Traildöden

Första gången jag sprang sträckan Skrylle-Genarp bloggade jag så här om upplevelsen. Jag hade genomlidit en näradödenupplevelse och lovade mig själv att aldrig springa Markusloppet eller Vertex (numera Axa). Markus gjorde jag året efter och Axa ser ut att bli nästa års projekt. Man glömmer ju så fort…

Hur som haver. När jag läste blogginlägget i går kväll skrattade jag lite för mig själv. Så farligt kan det väl inte vara, vi är ju ändå i Skåne. Lite rötter och kor bara. Dessutom har jag ju sprungit mycket mer terräng nu. Det borde ju betala sig.

Skulle inte sagt så. Dagens trailtur blev ett slagsmål mot blytunga ben och hjärnspöken. Mot miljoner vassa och hala stenar. Mot uppförsbranter utan ände och kullfallna träd.

Hade glömt alla stenar på denna bana. Och hur teknisk den faktiskt är. Går det inte uppför så går det nerför. Och råkar det vara platt så är det sjuhelsikes mycket stenar och hål. Inte för en sekund kan min hjärna koppla av. Utom när jag tvärnitar vid åsynen av 50 kor på min stig. Tar ett par hallon, sätter mig ner och laddar mentalt. Tar sats och springer den största omvägen en kohage kan uppbringa.

Tuggar mig fram genom skog och fält. Känns som jag väger 200 kilo. River sönder mina lår på snåriga björnbärsbuskar och förstår logiken i att orienterare alltid har långa byxor. Stolpar fram på trötta ben och konstaterar att en vilodag i morgon blir kanon.

Jag hade rätt redan 2009. Trail är jobbigt!  Undrar när anmälan till Axa öppnar…