Naprapatbesök idag igen. Verkar vara fotens fel att vaden bråkar. Stel, svag och eländig. Tråkigt såklart, men receptet är underbart:
-
– Terränglöpning
– Barfotalöpning på gräs
– Barfotalöpning på sandstrand
Tror jag kan leva med det!
Browsing Tag
skador
Trailcampens sista dag bjöd på strålande sol. Efter en välsmakande frukost (där jag tyvärr hann bli proppmätt innan jag ens han snegla på plättarna!) glassade vi ute på terrassen i väntan på sista löppasset.
Vi startar löpningen med brant uppför. Som en alternativ uppvärming. Därefter tillbringas minst 10 minuter i en hage. Varv på varv och hur vi än vrider och vänder är det alltid ett staket i vägen. Men alla är lika glada ändå. För vi får ju springa. Om än lite runt runt.
För att vara en lätt och platt söndagsjogg är rundan ovanligt kuperad. Plötsligt befinner vi oss vid ett stup och jag får skrämselhicka. Högt är läskigt. De flesta fortsätter neråt med motivet att ner kommer man alltid… Johan förbarmar sig över mig och vi vänder tillbaka och tar en annan väg ner till stranden.
Njuter i solen och gläds åt förhållandevis pigga ben. Vaden är varken sämre eller bättre än innan och jag tackar den för att ha samarbetat så fint i helgen. Detta äventyr hade jag nämligen inte velat missa!
Summa summarum: En fantastisk helg, många meter, fast nästan fler på höjden än på längden. Stunder av lycka och stunder av skräck. God mat och ett fantastiskt trevligt sällskap. Det enda som egentligen saknades var några fler plusgrader på lördagens långpass… men det kan jag leva med!
Tack Mikael för ett grymt läger! You did it igen liksom.
Jag kom tomhänt från både Runner’s store och Löplabbet. Mer om det senare. Men först lite observationer från en förmodligen helt vanlig dag på Löplabbet.
1. Kille ska köpa skor. Får förslag på ett par BROOKS.
– Brooks gör väl inte riktiga löpskor? Det är väl sånna man köper på konsum? Sånna kan jag inte ha.
Säljare försöker förklara att Brooks är ett av de större märkena i USA och att de gör bra skor. (Jag besparar honom min kärleksförklaring till Brooks Pure Connect!). Killen fortfarande övertygad om att skon är dålig och väljer en mindre skön sko av kändare märke.
2. Killens tjej ska köpa skor. För små skor. Hon tycker hennes fötter ser ut som Kalle Anka-fötter i de skor hon fått som förslag. Samtidigt som hon beklagar sig över att hon alltid får blåsor och blånaglar vägrar hon att acceptera tanken på större skor. Varken killen eller säljaren lyckas övertyga henne. Små skor is the shit. För vem vill vara Kalle Anka i spåret?
3. Annan tjej ska köpa skor. Har hittat ett par med ypperlig passform, men färgen lämnar lite övrigt att önska. De är svarta och gröna. Färger som hennes son hade älskat. Men inte hon. Hon vill ha rosa och lila. Ber säljare ta fram ett par rosa skor, typ vilka som helst. Trots att passformen inte är riktigt lika perfekt slår hon till. Vem vill vara grön när man kan vara rosa.
4. Tredje tjej hittar ett par bra skor. Supersnygga i färgen. Lite serietidning på något vis. Säljaren informerar att samma sko i annan färg är nedsatt 20%. Tjejen får beslutsångest. Ska hon vara snygg eller snål? Tjejen lägger undan skorna och tar en funderare över lunch.
På lunchen blir hon övertygad av sin man att hon inte behöver några trailskor. Därför kommer hon till Trailcamp i gamla utslitna DS Trainers. Glider omkring i leran och står på öronen. Men vad gör väl det när det förmodligen inte går att springa ändå. 3 provspringningar på löpband gjorde ont. Hur kan man då ens tro att man kan springa tre mil i terräng?
Gråter en skvätt. Ställer in vårens lopp. Springer tills det brister i helgen och blir cyklist från och med måndag. Solskenscyklist.
Besök hos naprapaten idag alltså. Och han hittade inte så mycket konstigheter på mig denna gång. Mer än stela vader. Därför blev det mindre Björnkramar och mer TORTYR.
Först en vadmassage from hell, där jag typ dör av smärta. En smärta som strålar ut i hela benet och får mig att skrika till med jämna mellanrum. Kommer på mig själv med att ta evighetslånga andningsuppehåll och försöker applicera lite yogaandning för att uthärda. Hjälper lite.
Björn har valt soft musik till massagen. För att jag ska slappna av kan tänkas. Men jag blir bara provocerad av det softa när hela kroppen skriker. Ber om lite tuffare tongångar och avslutar massagen till Nirvana!
Massakrerad och med vader som köttfärs föreslår Björn lite akupunktur. Och vet ni, det känns inget. När hela benet bultar gör lite nålstick varken från eller till på smärtan.
Mår lätt illa efteråt. Haltar iväg till stationen i Malmö och inser – i dag blir ingen träning, jag kan inte ens gå!
Nu sätter jag mig ner och inväntar resultatet. Och håller en tumme för mirakel. En vecka till löparläger…
