Vi måste prata. Om mina hälsenor. Eller SÄLHENOR som jag kallar dem är jag inte tycker att de bråkar för mycket. De har gått och fått tendinos. En knöl på vardera sena som gör ont och ömmar. Som gör att steget inte studsar och att jag emellanåt känner mig trött och punkterad i vaderna. Det är inget akut och det besvärar mig egentligen lika mycket i vardagen som när jag springer. Därför har jag kört lite strutsmentalitet ett tag. Glömt bort och förträngt.
Men jag vill verkligen riskera löpåret 2015 med alla dess roligheter, så jag beslutade mig i ett ögonblick av klokskap för att ta tag i problemet. Uppsökte sjukgymnast med stötvågsmaskin och upplevde nya dimensioner av smärta. Kan inte komma ihåg att det ens gjorde så ont att föda barn…
Inför andra behandlingen var sjukgymnasten positiv och hoppfull. Han såg resultat jämfört med besöket innan. Vid tredje besöket råkade jag nämna i förbifarten att vaderna känts som död materia under tomtelöpningen på 18 kilometer.
Då puckoförklarade han mig lite vänligt men bestämt. Frågade om jag verkligen tyckte 18 km var en bra idé på skadade hälsenor.
För de är inte friska och jag måste sluta låtsas att allt är som vanligt. Jag är visst en skadeskjuten kråka och ingen frisk struts. Jag får springa men bara så länge det känns bra. Börjar det kännas konstigt måste jag sluta. Oavsett om klockan visar 5 km, 8 km eller mer.
Och där rök drömmen om 27 km på nyårsafton!
Förutom stötvåg roar jag mig med The Stick, en taggboll vid namn Beastie och en god portion Counterpain liniment. En cocktail av roliga ting som förhoppningsvis gör gott för hälsenor och vader.
Mot ett besvärsfritt 2015!
