Helsingborg marathon tredje upplagan kan inte gjort någon besviken. För egen del hade jag kul från start till mål och saknade faktiskt inte ens serpentinbacken…
Bästa pacern. I år släppte jag inte!
Jag är på plats en timme innan start och hinner många gånger på bajamajan. Det finns liksom ingen kö. Jag springer uppvärmningsjogg-intervaller mellan de två ställena i startområdet som har bajamajor. Jogga-kissa-jogga. Uppvärmning och blåstömning, allt i ett. Börjar känna mig taggad trots att jag är lite osäker på vänsterbenet. Ska det hålla ihop? Om allt funkar vill jag in under 3:30, men med tanke på att jag gått baklänges i trapporna senaste veckan vågar jag inte hoppas…
Minglar runt bland kända ansikten och kommer sent till fållan. På grund av kravallstaket kan jag inte komma in där 3:30-ballongerna står. Akrobatik har aldrig varit min starka sida. Glider in längst bak och plogar mig fram genom fältet. Med fem minuter till start hittar jag mina ballonger och bestämmer mig för att INTE släppa dem i år. Benet har jag redan glömt.
Bästa arrangörerna försöker hålla undan för tjurrusningen
Det är motvind första biten. Kenth må vara en jätteduktig farthållare men han tar inte mycket vind. Var är bodybuildarna liksom? Jag konstaterar snabbt att motvind i starten kommer betyda motvind på målrakan också. Attans.
I Råå ( 7-8 km) var det värsta partyt förra året. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Ramsan sitter än och jag laddar för att få höra den. Men hejarklacken struntar brutalt i sin vinnande hejaramsa och jag blir lite ledsen i ögat. Den var ju så bäst! Råå-bor, ni får en ny chans nästa år, missa inte!
Same outfit as last year. Same outfit as every year James…
Jag känner av mitt vänsterben. Inte så att det gör jätteont men det stramar och känns lite skumt. Väljer att fokusera på andra saker. Som en sten i skon och två ballonger bumpandes i huvudet. Alla distraktioner är bra.
Milen passeras på 48 minuter och tempot känns stabilt och lugnt. Stundtals känns det FÖR lugnt men vis av erfarenhet från förra året vet jag att det inte är lönt att lämna gruppen. The farthållar-gang äter alltid ikapp.
Ballonggänget har tunnats ut vid 35 sprungna
I Ramlösa brunnspark vid 13 km finns en av loppets ösigaste klackar. Känner mig som en rockstar. Folk hejar med namn och med PIGGELINA. Suger åt mig av energin och fattar verkligen varför man springer maraton, det här är ju kul för tusan!
Kilometrarna tickar på i ett flygande tempo och när vi passerar halvmaran på 1.43 är kroppen fortfarande pigg och glad. Nu är det nedräkning, hälften passerad.
Banan är mer kuperad än jag kommer ihåg det, även om den berömda serpentinbacken är borttagen i år. Men det är bara hänga med i bergochdalbanan.
Förra året hade jag en turkos rygg framför mig under hela loppet. Ryggen tillhörde en Malin fick jag veta senare. Jag sprang om henne i Serpentinbacken då hon var nere för räkning. Men hon fick eld i baken och spurtade från mig på upploppet. I år ligger hon långt före mig och jag har egentligen ingen tanke på att kunna slå henne.
Vid 35 km får jag rapport från Fredrik att jag tagit in tre minuter på henne under den senaste milen. Strax därefter ser jag hennes rygg och säger till gruppen att henne ska vi ifatt. Problemet är att farthållarna har en fart att hålla. De kan liksom inte bara rusa iväg efter mina hemliga önskemål…
Vi kommer ikapp henne tillslut ändå och hon berättar att benen är körda. Jag säger att jag väntar mig att bli omkörd i spurten och smyger sedan förbi. Vi befinner oss på Sofiero vid 38 kilometer när jag bestämmer mig för att lämna ballongerna bakom mig. Jag har krafter kvar och 4 km ska nog gå att uthärda. Det hade ju varit så fint att få revansch från förra året…
Jag rullar på i nerförsbacken och passerar många löpare längs vägen. Vid 2500 meter börjar de retsliga markeringarna i marken. Varje 100 meter blir man påmind om hur långt det är kvar och det känns som det aldrig ska ta slut.
Kan man vara annat än glad på kilometer 39?
Som omväxling är jag fortfarande pigg i benen och jag njuter av den fantastiska stämningen som råder längs målrakan. Motvinden märker jag inget av, jag bara matar. Långt fram ser jag klockan på målportalen och ser att det finns en chans att gå under 3.27. Jag ökar farten och lyfts fram av den grymma publiken som skriker så marken gungar. Under de sista femhundra metrarna hör jag inte mina egna steg i larmet. Jag får gåshud och vill inte att det ska ta slut.
Så kommer jag på det där med målgesten. Med gels i båda händerna blir ju inte ens ett V-tecken snyggt på bild. Petar ner dem i fickorna för att få fria händer. När jag närmar mig målgången står fotografer på båda sidor. Vem ska jag titta på liksom? Och NÄR ska jag höja mina armar?
Det blir en ospontan och något krystad höjning av armarna mot skyn. Blir spännande att se resultatet!
Kommer i mål på 3.26.49, min näst snabbaste maratid ever, och jag är så sjuhelsickes nöjd. Det kändes bra hela vägen och benet nöjde sig med en mild protest. Förmodligen får jag äta upp det ett tag framöver, men det är det värt. Det finns ju massa annat kul att träna medan benet läker.
Pratar med Andreas efter mål. Han utan skor. Han som tillsammans med Simon ordnar så fint. Som gör att jag har Sveriges bästa marathon på krypavstånd. Han undrar om jag saknade serpentinbacken och njae.. det var ju ganska skönt utan.
Minglar runt i målgången och träffar många kända ansikten. Postmaramingel kan vara bästa sortens mingel. Sån gemenskap, så mycket samförstånd, samma lopp, olika upplevelser.
Saltig och snygg…
Plockar på mig vatten, frukt och den berömda chokladen innan jag beger mig mot hejarklacken. Men delar av hejarklacken är i upplösningstillstånd pga stress till barnkalas. Och jag som tyckte jag sprang fort…
Den stressade delen av hejarklacken skyndar vidare medan jag och Fredrik bänkar oss på Koppi. Två cappuccino på två minuter. Det sa bara klunk.
Jag är lite postmara-hög när jag skriver. Har glömt stenen i skon. Drömmer redan om nästa år och är glad att jag har bokat in 27 gånger till i Helsingborg. Alltså maraton. Da shit.
