Browsing Tag

race reports

Aktuellt

Race report – Kristianstad trail 25k

Postat 20 november, 2016

Long time no race report men nu är det äntligen dags. Kristianstad trail alltså. Första loppet sedan Helsingborg marathon. Med Vänsterbenet som insats…

Jag har studerat bansträckningen och inser att jag kommer att vara körd om snitsel-meister inte gjort sitt jobb. Därför knölar jag ner en karta i midjebältet, bland telefon, gels och andra livsnödvändigheter. När det gäller min egen förmåga att hitta kan man aldrig var nog förberedd.

Planen är att ta det lugnt. Jag har trots allt inte sprungit längre än 13 km de senaste 2.5 månaderna. Jag ska njuta och ha det gott.

Kommer in i en lugn andning och ett skönt flyt redan från start. Ligger i mitten av en lång orm och överlåter stigfinnandet åt någon annan. Följer efter de leriga skorna framför och passar på att studera omgivningarna. Skogen är helt fantastisk och vi cruisar genom såväl lövskog, barrskog och kalhyggen. Plurrar i bäckar och bestiger galet branta backar.

Efter ett tag upptäcker jag att ormen delats på mitten och jag ligger kvar i svansen. Bakom ett par killar som börjar kännas lite väl såsiga. Springer om och plötsligt är jag ensam i den stora skogen. Ber till snitselguden och hoppas att det ska gå vägen.

Men jag behöver aldrig oroa mig. Banan är Anna-säkrad. Snitselansvarig har lyckats markera banan så att inte ens jag har en chans att komma vilse. Jag vågar påstå att det är bättre snitslat än jag själv någonsin gjort. All heder och många tummar upp!

Passerar VARGGROPEN och påminner mig om att jag precis läst att man skådat varg här någonstans. VARG! Och inte en löpare i sikte. Ingen som kan rädda mig om jag blir uppäten. Ökar farten…

Någonstans vid 17 kilometer kommer jag till insikt. Jag kan låtsas att spinning och cykel är good enough när jag är skadad. Att jag inte dör av löpvila. Men där mitt i ingenstans, i en skog designad John Bauer, slår det mig att det är löpare jag ÄR. Jag älskar det här. Det finns ingen träningsform i världen som kan mäta sig! Jag skänker min djupaste tacksamhet till Vänsterbenet som på kilometer 17 fortfarande samarbetar.

Strax därefter tar huvudet slut. Kroppen är pigg men huvudet vacklar. Jag börjar snubbla och missa snitslar, trots att de hänger med 30 meters mellanrum. Jag tappar fokus och faller raklång. Landar mjukt i mossan och är glad över valet av krasch-plats. Sveper en gel och återfår hjärnkapaciteten. Tuggar vidare och bockar av kilometer för kilometer. Fortfarande med Vänsterbenets välsignelse.

Målrakan är i uppförsbacke men jag är beredd. Been there done that. Längst upp står Fredrik och vinkar. Speakern annonserar att ”Anna från Piggelina ser pigg ut”. Precis som förra året. Med mitt bloggnamn är det tydligen inte läge att klappa ihop. Nu var jag förvisso pigg, men till en annan gång får jag öva på den perfekta fejken. Eller anmäla mig som Tröttelina…

För dig som är sugen på trail kan jag varmt rekommendera det här loppet. Så väl arrangerat. Ingen toakö. Dusch och varma omklädningsrum. Servering i målgång, värmande brasor i startområdet och nationalsången liksom. Och DEN skogen! Full pott Härlövs IF!

Nu återstår att se hur Vänsterbenet känns i kväll. Håll era tummar snälla.

Race report: Helsingborg marathon 2016

Postat 3 september, 2016

Helsingborg marathon tredje upplagan kan inte gjort någon besviken. För egen del hade jag kul från start till mål och saknade faktiskt inte ens serpentinbacken…

Bästa pacern. I år släppte jag inte!

Jag är på plats en timme innan start och hinner många gånger på bajamajan. Det finns liksom ingen kö. Jag springer uppvärmningsjogg-intervaller mellan de två ställena i startområdet som har bajamajor. Jogga-kissa-jogga. Uppvärmning och blåstömning, allt i ett. Börjar känna mig taggad trots att jag är lite osäker på vänsterbenet. Ska det hålla ihop? Om allt funkar vill jag in under 3:30, men med tanke på att jag gått baklänges i trapporna senaste veckan vågar jag inte hoppas…

Minglar runt bland kända ansikten och kommer sent till fållan. På grund av kravallstaket kan jag inte komma in där 3:30-ballongerna står. Akrobatik har aldrig varit min starka sida. Glider in längst bak och plogar mig fram genom fältet. Med fem minuter till start hittar jag mina ballonger och bestämmer mig för att INTE släppa dem i år. Benet har jag redan glömt.

Bästa arrangörerna försöker hålla undan för tjurrusningen

Det är motvind första biten. Kenth må vara en jätteduktig farthållare men han tar inte mycket vind. Var är bodybuildarna liksom? Jag konstaterar snabbt att motvind i starten kommer betyda motvind på målrakan också. Attans.

I Råå ( 7-8 km) var det värsta partyt förra året. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Ramsan sitter än och jag laddar för att få höra den. Men hejarklacken struntar brutalt i sin vinnande hejaramsa och jag blir lite ledsen i ögat. Den var ju så bäst! Råå-bor, ni får en ny chans nästa år, missa inte!

Same outfit as last year. Same outfit as every year James…

Jag känner av mitt vänsterben. Inte så att det gör jätteont men det stramar och känns lite skumt. Väljer att fokusera på andra saker. Som en sten i skon och två ballonger bumpandes i huvudet. Alla distraktioner är bra.

Milen passeras på 48 minuter och tempot känns stabilt och lugnt. Stundtals känns det FÖR lugnt men vis av erfarenhet från förra året vet jag att det inte är lönt att lämna gruppen. The farthållar-gang äter alltid ikapp.

Ballonggänget har tunnats ut vid 35 sprungna

I Ramlösa brunnspark vid 13 km finns en av loppets ösigaste klackar. Känner mig som en rockstar. Folk hejar med namn och med PIGGELINA. Suger åt mig av energin och fattar verkligen varför man springer maraton, det här är ju kul för tusan!

Kilometrarna tickar på i ett flygande tempo och när vi passerar halvmaran på 1.43 är kroppen fortfarande pigg och glad. Nu är det nedräkning, hälften passerad.

Banan är mer kuperad än jag kommer ihåg det, även om den berömda serpentinbacken är borttagen i år. Men det är bara hänga med i bergochdalbanan.

Förra året hade jag en turkos rygg framför mig under hela loppet. Ryggen tillhörde en Malin fick jag veta senare. Jag sprang om henne i Serpentinbacken då hon var nere för räkning. Men hon fick eld i baken och spurtade från mig på upploppet. I år ligger hon långt före mig och jag har egentligen ingen tanke på att kunna slå henne.

Vid 35 km får jag rapport från Fredrik att jag tagit in tre minuter på henne under den senaste milen. Strax därefter ser jag hennes rygg och säger till gruppen att henne ska vi ifatt. Problemet är att farthållarna har en fart att hålla. De kan liksom inte bara rusa iväg efter mina hemliga önskemål…

Vi kommer ikapp henne tillslut ändå och hon berättar att benen är körda. Jag säger att jag väntar mig att bli omkörd i spurten och smyger sedan förbi. Vi befinner oss på Sofiero vid 38 kilometer när jag bestämmer mig för att lämna ballongerna bakom mig. Jag har krafter kvar och 4 km ska nog gå att uthärda. Det hade ju varit så fint att få revansch från förra året…

Jag rullar på i nerförsbacken och passerar många löpare längs vägen. Vid 2500 meter börjar de retsliga markeringarna i marken. Varje 100 meter blir man påmind om hur långt det är kvar och det känns som det aldrig ska ta slut.

Kan man vara annat än glad på kilometer 39?

Som omväxling är jag fortfarande pigg i benen och jag njuter av den fantastiska stämningen som råder längs målrakan. Motvinden märker jag inget av, jag bara matar. Långt fram ser jag klockan på målportalen och ser att det finns en chans att gå under 3.27. Jag ökar farten och lyfts fram av den grymma publiken som skriker så marken gungar. Under de sista femhundra metrarna hör jag inte mina egna steg i larmet. Jag får gåshud och vill inte att det ska ta slut.

Så kommer jag på det där med målgesten. Med gels i båda händerna blir ju inte ens ett V-tecken snyggt på bild. Petar ner dem i fickorna för att få fria händer. När jag närmar mig målgången står fotografer på båda sidor. Vem ska jag titta på liksom? Och NÄR ska jag höja mina armar?

Det blir en ospontan och något krystad höjning av armarna mot skyn. Blir spännande att se resultatet!

Kommer i mål på 3.26.49, min näst snabbaste maratid ever, och jag är så sjuhelsickes nöjd. Det kändes bra hela vägen och benet nöjde sig med en mild protest. Förmodligen får jag äta upp det ett tag framöver, men det är det värt. Det finns ju massa annat kul att träna medan benet läker.

Pratar med Andreas efter mål. Han utan skor. Han som tillsammans med Simon ordnar så fint. Som gör att jag har Sveriges bästa marathon på krypavstånd. Han undrar om jag saknade serpentinbacken och njae.. det var ju ganska skönt utan.

Minglar runt i målgången och träffar många kända ansikten. Postmaramingel kan vara bästa sortens mingel. Sån gemenskap, så mycket samförstånd, samma lopp, olika upplevelser.

Saltig och snygg…

Plockar på mig vatten, frukt och den berömda chokladen innan jag beger mig mot hejarklacken. Men delar av hejarklacken är i upplösningstillstånd pga stress till barnkalas. Och jag som tyckte jag sprang fort…

Den stressade delen av hejarklacken skyndar vidare medan jag och Fredrik bänkar oss på Koppi. Två cappuccino på två minuter. Det sa bara klunk.

Jag är lite postmara-hög när jag skriver. Har glömt stenen i skon. Drömmer redan om nästa år och är glad att jag har bokat in 27 gånger till i Helsingborg. Alltså maraton. Da shit.

Race reports Tävlingar

Midnattsloppet 2016 – race report

Postat 28 augusti, 2016

Varje gång jag springer millopp undrar jag varför. Det är ju tamejtusan jobbigt. Även om man försöker ta det lugnt och njuta av stämningen….

Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten. Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet… Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom? Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.

Men nu var det ju inte tiden som var huvudmålet idag. Det var att öva målgest. Och det glömde jag helt bort…

Postloppsmingel

40 anledningar att springa….

Midnattsloppet 2016 avklarat. Nu sover jag gott.

Aktuellt

Österlen trailrun – tredje dagen

Postat 14 juli, 2016

Jag bröt den logiska talföljden. Efter placering ett dag ett och placering två dag två, tjurade jag mig i mål som nummer fyra på dag tre. Inte för att jag sprang sakta men för att jag sprang nära två km för långt…

Efter två etapper är jag ganska säker på att ta hem totalsegern, men då har jag inte räknat med att springa så mycket fel. Börjar misströsta någonstans på andra varvet och inser att det förmodligen är kört. Blir lite arg på hela situationen och men masar mig i mål ändå. Som tur var väger min tidsmarginal från första två etapperna upp felspringningen. Jag tar hem totalsegern och vinner en fantastisk korg med produkter från Österlen.

Att tävla tre kvällar i rad har varit grymt roligt. Tre helt olika banor med olika utmaningar. Några sanslöst kuperade, andra offroad. Ibland skog och ibland hav. Ibland välmarkerat, ibland not so much.

Roligast av allt är att man träffat samma människor kväll efter kväll. Lärt känna varandras styrkor och svagheter och stannat kvar och småsnackat efteråt.

Jag kommer lätt göra om det här nästa år. Kombinationen med boende på Vita Stenen har varit helt outstanding. Varje kväll efter en snabb dusch har vi njutit av deras fantastiska middagar. Allt från tupp till pilgrimsmusslor, sparrissoppa och musslor har vi fått serverat under våra dagar här, alltid tillagat med finess och hjärta!