race reports

Jag är anmäld till Hässleholmsloppet 10K. Den jobbigaste distansen kryddad med galen kupering. Men Fredrik har sagt att det är fint med alla vitsippor så jag låter mig övertygas. Jag tänker att jag ska jogga runt. Springa dit och hem, och samla 21 km. En bra plan.

Hovdala ligger 4,5 km från Sportstugan och att kunna springa till starten känns som höjden av lyx. Jag ramlar in 15 minuter innan start och hinner precis få på nummerlappen och besöka en buske innan startskottet går. Vi ska inte springa tillsammans och utgången är oviss: jag som joggar vs Fredrik som varit skadad sedan stenåldern. Men han lovar att spurta om mig om han skulle se mig i sista nerförsbacken. Jag ser det som ett hot. Och tänker att jag kanske får jogga lite fortare…

Efter ett par hundra meter börjar det som ska kännetäckna hela loppet. Bergochdalbanan. Och maxpulsen. Första uppförsbacken dödar.  Även den som tror att hon joggar. Vem trodde ens att man kan jogga när höjdmetrarna är fler än man kan räkna till? Min andhämtning hade fått studsmattor att flyga om jag mot förmodan hittat någon här.  Det här inledande backen hade klassats som gå-backe i vilket ultra som helst, men här springer alla. Och jag vill inte vara sämre fast benen skriker att det är klokare att gå. Det går ju typ lika fort…

Det tar en lång stund på platten där uppe innan andningen inte känns fullt hysterisk. Och precis när jag hamnat i balans är det dags för nästa backe.
Och. Så. Vidare. Själva underlaget är dock mer lättsprunget än jag trott och jag känner flyt till och med i nerförsbackarna. Även om det såklart finns ett helt gäng som behärskar utförslöpning mycket bättre. Det är dessa fartdårar som plötsligt kommer upp bakom min rygg. Med andhämning i klass med min. Det låter som en hord av frustande vargar och jag blir stressad. Försöker hålla upp farten för att inte känna mig som en bromsklots. Dör och återuppstår många gånger, tills jag inte längre orkar känna mig jagad. Kliver till sidan och släpper förbi. Och får springa resten av loppet i min egen sköna bubbla.

Naturen är magisk. Det skira gröna och alla vitsippor. Alla åar, dammar och vattendrag. Höjderna och utsikterna. Det känns som jag dött en smula och hamnat i himmelriket. Banan är så välmarkerad att inte ens jag kommer vilse. Det enda jag saknar är kilometermarkeringar. Jag har liksom bestämt mig för att inte titta på klockan och nu har jag ingen aning om var jag är eller när det ska ta slut. Det enda jag vet är att loppet avslutas nerför och nu längtar jag dit…

Kliver över mållinjen som 6:e tjej med tre minuters marginal till Fredrik. De är ungefär så länge man överlever i t-shirt i 10 grader och strilande regn. Jag fryser.

Sliter av mig nummerlappen och hänger min medalj runt Fredriks hals. Sen beger jag mig hemåt till fots. På en platt stig. Utan kupering. Och duracellen kickar in. Det regnar och jag är blöt överallt men benen bara går. Känslan i kroppen är att jag ALDRIG vill sluta springa. Men jag vet att det är en dum idé. Har varken fyllt på med vätska eller energi efter loppet. Så jag motstår frestelsen och tar näst närmaste vägen hem.

Nöjd med 21 kilometer varav 10 med kullerbyttor bakom bröstbenet! En toppensöndag.

Jag har startat min midsommar med stil. Faktum är att det nästan inte går att överträffa. Nu ska du få höra…

Kliver upp klockan 05:00 och just den detaljen är inte så mycket att vara avundsjuk på. Tyvärr är det nödvändigt eftersom vi har en del panikpackande att göra innan avresa till Skrylle och morgonens lopp.

På plats strax innan sju, då Fredrik går på sitt skift som nummerlappsutdelare. Jag tar ett varv på femman i väntan på folkstormningen.

När jag kommer tillbaka är området fyllt av löpare och liv. Trots den tidiga timmen är alla glada. Mingelfaktorn slår i taket och alla är taggade på frukost. Vissa också på löpningen…

Själv är jag trött i benen och planerar en lugn jogg runt den åtta kilometer långa slingan. Har glömt kolla upp underlaget, och står i starten i värsta asfaltsskorna. Tänk om det är jätte-trail?

Dagen till ära har jag Sverige-linnet. Är det något som är svenskare än själva nationaldagen så är det just idag. Inte tänker jag då på att Svenska Friidrottsförbundet har sin logga på linnet. Och att folk ska tro att jag är snabb, när linnet faktiskt gått att köpa på vilket Stadium som helst. Minst fyra stycken kommenterar loggan och jag önskar att jag tagit ett vitt linne som alla andra…

Linnet i kombination med det snygga startnumret 100 förpliktigar. Nu kan jag ju i alla fall inte komma sist!

Därför blir det inte den lugna mysjogg jag tänkte mig.  Men fortfarande mycket lugnare än i onsdags. I alla fall tills berget Berget uppenbarar sig. Jag har precis sprungit förbi en kille och masat mig uppför backen när förnedringen är ett faktum. Brant tekniskt nerför och jag är rökt. Den omsprungne killen springer om i raketfart och plötsligt har jag minst 500 meter att tugga in. Det svider, men det går. Tack grusväg!

Ytterligare en backe ska överlevas innan man anses förtjänt av frukost. Den är evighetslång men fullt springbar. Motljuset gör att jag inte ser hur lång den är. Och det är faktiskt ganska skönt!

Kommer i mål på en fjärdeplats och är SÅ redo för belöningen! Yoghurt, müsli, jordgubbar och bananbröd!

En stund senare är hela gräsmattan fylld av ätande löpare. Solen skiner och vi har så trevligt att vi helst inte vill lämna kalaset.

Bättre start på midsommar är svårt att få! Tack bästa Anna-Karin och Per för att ni fixar!

Glad midsommar alla!

Den som inte har sprungit Lund Runt vet inte hur trevligt man kan ha i ett omklädningsrum. Som ett enda stort härligt kafferep tills dess att funktionären sticker in huvudet och säger att det är dags att masa sig ut till start…

I omklädningsrummet avhandlas klädval, behov av vätskeväst och rådande väderprognos. Alla tänker olika och egentligen blir jag inte så mycket klokare. Men det är trevligt ändå. Trevligt att träffa gamla bekantskaper och  nya ansikten. Helst hade jag stannat här ett par timmar, men det är visst ett lopp som ska springas också. 28 kilometer runt om hela Lund. Smyger ut i kylan med minsta möjliga marginal tills start. Och plötsligt är vi igång.

Den breda startlinjen övergår snart till en smal cykelväg och plötsligt är det folk överallt. Och en hund. Känner mig instängd men det är bara att gilla läget. Och skylla mig själv att jag aldrig orkar armbåga mig fram närmare startlinjen. Proppen löser sig rätt snabbt och vi glider i väg i medvind genom södra Lund. Det tar ett tag innan jag hittar rätt tempo. Oftast brukar ingen annan hålla just mitt exemplariskt trevliga tempo och jag blir alltid ensam i fältet. Idag är det annorlunda. Jag hittar ett helt gäng i lagom fart och vi håller ihop större delen av sträckan.

Efter en lång härlig medvindsraka är det dags att svänga nittio grader vänster och tugga uppförsbacke längs hela östra kanten på Lund. Hanna som har täten i klungan har SÖDERÅSENS FK tryckt på ryggen. Att hon springer på åsar blir helt uppenbart i uppförsbackarna. Då tutar hon på medan vi åkerlöpare får jobba lite.

Trots att jag bott länge i Lund är Östra Torn och Linero alltid ett mysterium för mig. Ett myller av cykelvägar åt olika håll och jag har ingen aning om var jag är. Men de orangea pilarna går inte att missa, inte ens för en sån som jag. Jag springer faktiskt inte en enda meter fel.

I vår lilla klunga på 5-6 personer har tre av oss bott på Norra Fäladen. Här pratar vi bort ett gäng kilometer med att visa varandra våra gamla balkonger och konstatera att vi till och med bott på samma gata.

Vid 18 kilometer gör jag ett ödesdigert misstag. Jag äter chips. Och glömmer att dricka efteråt. Det blir öken i munnen. Den går liksom inte att forma ljud med och  jag får leva med sandpapperfeelingen i hela 6 kilometer innan jag kan prata igen. Möjligen aningens skönt för mina medlöpare.

På sträckan mellan Nöbbelöv och Gunnesbo råder full motvind. Och här finns inte ett enda träd eller hus som skyddar. Jag gömmer mig diskret bakom Hanna och hennes löparkompis och låter dem ta vinden. De är starka som troll så jag skäms nästan inte ens av gratisskjutsen…

Vid sista vätskan försöker arrangörerna lura oss att det är fyra kilometer kvar. Eller ”drygt 4km” som det står på skylten. Men min klocka visar bara 23 km så jag låter mig inte förledas. Tänker att det säkert är 6 km. Men visst, 6 är ju själva definitionen av ”DRYGT 4”!

De som tror att det bara är fyra kvar får fart i benen och lämnar gruppen. Jag som bara har en fart tuffar på och får se delar av gruppen försvinna i fjärran. Jag har en tjej kvar bredvid som jag tänker att jag ska försöka komma före. Det har blivit medvind igen och det är min starkaste gren. Jag får en lucka och ger det en chans. Det känns lite i låren och jag får bromsa igen. Kramp är inte på önskelistan när målet närmar sig. Ser dock till att behålla luckan.

Pga järnvägsarbete är banan omdragen. Vi får ett par hundra meter bonus innan målet äntligen uppenbarar sig. Kliver över mållinjen på 2:18, och med en härlig känsla i kroppen. Sen börjar efterfesten.

Chokladboll och mingel. Alla är där. Jag fryser så jag blir blå men har ändå inte riktigt ro att byta om innan jag hunnit prata av mig lite. Till slut får jag ge upp och gå till omklädningsrummet där kafferepet fortsätter.
Precis när jag ska ge mig ut på banan för att heja på dottern med pojkvän springer de över mållinjen och gör mig arbetslös. Vilka stjärnor. Och ganska skönt att slippa cykla i motvinden…

Summa summarum. Lika härligt som vanligt! Och den chokladbollen, lätt värd nästan tre mil!

Jag har packat med tre par skor i bilen, och en hel garderob av kläder. Beslutsångesten har nått nya höjder och jag läser igenom gamla race reports från tidigare år för att komma till någon slags beslut i outfit-frågan.

I alla tidigare blogginlägg har jag klagat över skovalet och fattar därför det tämligen enkla beslutet att köra på trailskor. Fredrik övertygar mig sedan om shorts. Det ser proffsigare ut. Och ser man proffsig ut så springer man bättre, är hans övertygelse. Trekvarts är tantigt enligt dottern och långa tights för varmt. Tunn långärmad till det och saken är biff. Tills jag kommer till nummerlappsutdelningen…

Folk sätter nummerlappen på vindjackor och dunjackor. Alla har långa tights. Är på väg att göra en helomvändning och rota upp längre kläder ur väskan, men Fredrik hindrar mig. Jag tackar honom i 12 kilometer och undrar om tjejen i dunjacka överlevde svettfesten!??!

Med fem minuter till start korvar jag av mig överdragsbyxorna och bländas av de vitaste benen jorden skådat. Det är uppenbarligen inte sommarben jag går omkring med. Och de har nog inte blivit smorda på ett tag. De är så där torra och extra vita som bara ett par riktigt vintriga ben kan vara.  Skit samma, bländar jag någon stackare att springa i diket kanske jag kommer en placering högre i resultatlistan…

Starten går. Först uppför på asfalt, sen uppför i skog. En lika jobbig start som alla år. Tempot är ju dessutom mycket högre än på marathon, och jag undrar vad jag gör här?  Asfalttraktorn som trivs bäst när andningen är lite mer kontrollerad. Nu frustar jag som ett ånglok.

Terrängen är lättsprungen även för en asfalttraktor. Så när som ett kortare parti med osköna stenar. Men det är tamejtusan aldrig platt. Det går upp och det går ner. Blir omsprungen uppför och springer om nerför.

Passerar en man med ”GE BLOD” på tröjan som blöder på hela underarmen. Där snackar vi att leva som man lär. Jag håller mig på benen trots ett fåtal feltramp. När en kilometer återstår drar jag en lättnadens suck och gläds åt att snart få andas normalt igen. Men ”snart” är fel ordval. Sista kilometern känns som en mil och målet kommer liksom aldrig.

Hittar Fredrik kravlandes i löven för en snygg tvåhundra meter-kvar-bild och skrattar inombords hela vägen över mållinjen.

Det bli ett personsämsta med 2 sekunder men jag är nöjd ändå. Jag vågade trycka på och bli trött.  Jag hade kunnat vara lite mer offensiv och kört om när det blev ledlöpning och kanske skippat vätskan. Då hade jag sparat några sekunder. Men PS är bara ett bakvänt PB, och det räckte dessutom till en femteplats. Man kan fira sånt också! Cappuccino någon?