lopp

Jag var omotiverad när jag vaknade i morse. Var mer sugen på 20 lugna kilometer i bokskogen än 10 snabba i Malmö. När jag sedan tappade en back på tån så den inte gick att stödja på la jag mig på studsmattan och tjurade. Jag skulle uppenbarligen inte få springa alls. Fast så lätt ger jag mig inte…

Äter i god tid innan loppet men trots det känner jag mig proppmätt innan start. Proppmätt, överhettad och lite illamående. Temperaturen visar 27 grader och den här kroppen är INTE van vid den värmen efter en vår med vintertemperaturer…  Ställer mig längst bak i sub45-gruppen då det känns som förutsättningarna är emot mig idag.

Starten går och jag förvånas över hur lätt det känns. Maskineriet går igång från start och jag springer fort men kontrollerat. Fokuserar på att slappna av och bara glida med. Älskar känslan och tänker att det här kommer bli ett bra lopp.  Då vet jag inte att en gummiklubba står redo vid 5 km.

När hälften har passerats lägger sig värmen som ett lock över Malmö. Tryckande, kvävande och tung. Kilometertiderna går ner och jag får jobba för varje meter. Lyckligt ovetande om att det finns en grad till av eländet…

Vid 8 km lägger magen in sitt veto. Löparmagen är ett faktum. Jag BEHÖVER en toalett. Jag befinner mig mitt inne i Malmö och här finns varken Bajamajor eller buskar.  Panik infinner sig. Ni som haft löparmage vet att tiden är begränsad…

Biter ihop. Eller kniper ihop kanske snarare, och överlever de sista 2 km mot mål. Tiderna allt långsammare, plågan allt större.  Det finns spurtpris på sista 100 meterna men tanken på spurt är bara skrattretande. Ett kryp-pris hade känts bättre.

Tar mig över mållinjen, klunkar i mig två glas vatten och ställer mig i bajamajakön. Två timmar senare fryser jag fortfarande. Värmeböljor är inte min grej. Tiden 44.41 är jag grymt nöjd med efter omständigheterna. Jag hade inte klarat en meter till!

Slagen av svåger Johan med 14 sekunder

Det haglar tips inför Göteborgsvarvet nu. Alla sajter med självaktning listar minst 10 tips för dagarna innan och för själva loppet. Drick si, ät så, och glöm för allt i världen inte nummerlappen. Jag har inget behov av tipsen. Efter alla mina lopp vet jag vad som funkar för mig. Jag vet exakt hur jag ska sköta bajamajalogistiken men vet fortfarande inte hur man sätter en nummerlapp rakt… Fast det får man aldrig några tips om anyway.

Ett annat varv…

Mina bekymmer inför lördag är några helt andra:

1) Hur ska jag ta mig dit? Det lutar åt tåg, men hur ska jag hitta rätt lokaltrafik för att komma till starten sen? Ja, det står beskrivet, men det biter inte på mig. Jag kommer vara helt lost ändå.

2) När ska jag äta? Eller jo, jag vet jag behöver äta kl 11 och det är precis 10 minuter innan tåget ankommer till Göteborg. Inte läge att duka upp matlåda alltså. Tidigare blir för tidigt och senare blir för sent. Jag ÄR Skalman. Ge mig intravenöst någon!

3) Vem ska jag prata med? Jag åker alltså upp SJÄLV. Har försökt övertala hela bekantskapskretsen men ingen vill leka med mig. Jag kommer vara ENSAM i sällskap av 64000 andra. Vem ska peppa mig, säga lycka till och sparka mig i baken? Vem ska lugna mig när jag stirrar upp mig för att jag inte får mat klockan 11 sharp? Vem ska visa mig vägen till den där anslutningsbussen? För det är väl ingen spårvagn? Sånt är för svårt för mig…

4) Men det största problemet är ändå hur jag ska hinna byta om efteråt och hitta till Kalei Kaffebar innan stängning. För det finns väl inga blå linjer i marken för sånt?

Springandet däremellan är ju plättlätt. En fot framför den andra.

Vanligaste frågan på en löpresa är uppenbarligen: vilka lopp ska du springa i år?

Förra året hade jag planen spikad: Köpenhamn halvmarathon, Ursvik Ultra, Axa Fjällmarathon och  Helsingborg och New York marathon. Svaret enkelt att leverera. Lopp som alla känner till och förstår innebörden av.

I år blev jag  ställd av frågan. För jag vet liksom inte. Har gått från att vara superplanerad till att lita på att det löser sig. Att det blir några lopp fast jag inte riktigt har bestämt mig än. Eller snarare så att jag bestämt mig men glömt bort. Bestämt men inte bokat.  Och de jag faktiskt lyckats boka är konstiga små historier som ingen känner till. Om jag anstränger mig kommer jag fram till följande:

18 april – Eko Trail Österlen. Bokat och klart. 21 km.

2 maj – Wings for life, Zadar.  Kulmen på min löparresa till Kroatien. Fast jag har svårt att komma ihåg just själva loppet. Tänker mer zipline, forsränning, löpning i bergen, morgonyoga och långpass längs strandpromenad. Håller man femminutersfart blir det 24 km. Glömmer man bort att man är anmäld kan det bli hur kort som helst.

7 juni – Borrowdale Trail run. England. 21 km. Julklappen som jag lyckas glömma bort. Påminn mig när det närmar sig!

Sen har jag planer på Immeln Trailrun 30+ km och Helsingborg marathon. Inget bokat men jag tänker att jag ska.

Inte ett enda Göteborgsvarv eller Stockholm marathon att slänga fram. Nästa år får jag underlätta konversationerna genom att boka mig på lite vanligare grejer. Stockholm marathon lockar faktiskt en hel del!

Vilka blir dina lopp 2015?