löpning

Ögonblicksbild från Kävlinge…

Jag vet att det finns många som springer aptuffa pass på löpband. Som kör intervaller när underlaget utomhus inte tillåter. Som utövar ful-löpning fast inomhus. Men för mig är löpband ändå lite fitness-löpning. Ni vet med Urbanears och håret i tofs. Lite mysigt och fint så där.  En galen fördom jag vet, men jag jobbar på den.

Än har jag dock inte förlikat mig med tanken på att själv ställa mig där. Kanske främst för att det känns våldsamt långtråkigt och för att det berövar mig min lilla tid av daglig friskluft. Därför struntar jag att underlaget ser ut som Jerusalems förstörelse. Att jag förmodligen hade varit bättre kittad med ett par skridskor än mina löparskor. Jag struntar i det äckliga duggregnet (dugg-snön?) som faller och det bruna slasket som gör prickar på mina vader.

För jag inbillar mig att jag känner mig sjuhelsikes mycket mer levande därute än på ett gnisslande band.

Bring it on!

Alltså jag älskar semlor. Det vet ni redan. Det ni kanske inte vet är att en semla faktiskt smakar ÄNNU bättre efter 31 km löpning…

Dagens pass började med 16.5 km ensamlöpning i ett vindpinat Skåne. En enda lång transportsträcka fram till social-löpningen med Malin som väntade. Det var ju liksom DÅ det roliga skulle börja.

Hade lovat Malin en runda på 13 km men lyckades i vanlig ordning inte få rätt på kilometrarna. Det blev 15 km istället men eftersom vi snackade oavbrutet tror jag inte att hon märkte nått…

Väl innanför dörren väntade de mest fantastiska semlorna. Med sån där mjuk och gosig grädde. Precis som den ska vara. Malin är en stjärnbagare minsann. Kan hända att jag tar med mig henne på fler långpass…

Lika bra att jag skriver det här inlägget medan jag kommer ihåg känslan på ett rättvist sätt. Innan jag börjar försköna och fluffa till verkligheten.

Sitter med alla kläderna på, även mössan. Det finns ingen tid att spilla. För i takt med att minuterna går suddas verkligheten ut, och allt blir sådär härligt igen. Slänger mig över tangentbordet och här har ni det. Den bistra verkligheten. Utan omskrivning.

INTERVALLER ÄR DET VÄRSTA SOM FINNS.

Sådärja. Nu är det sagt.

Allt annat ni läser om intervaller på denna blogg är bara ljug. Eller förnekelse. Tänk att man nästan kan dö på 400 meter. Hoppas det är väldigt länge till nästa gång.

Mitt första “riktiga” lopp – Lidingö 10 km i september 2005. Jag hoppas löpstilen är snitsigare nuförtiden…

Ibland tänker jag att det är synd att jag inte började springa förrän jag var 32. När man liksom redan är på nergång. Att det hade varit kul att se hur snabb man kunnat vara som ung och spänstig 20-åring. Och att ha så många fler friska löpar-år på sig innan krämporna sätter in.

Å andra sidan finns det dom som börjar vid 89 års ålder. Och som springer sin sista mara strax innan 102 år fyllda. Så än är det inte kört.

Markusloppet brukar sammanfalla med min födelsedag. Där skulle man ju kunna tillbringa sin hundraårsdag…