Alltså jag älskar semlor. Det vet ni redan. Det ni kanske inte vet är att en semla faktiskt smakar ÄNNU bättre efter 31 km löpning…
Dagens pass började med 16.5 km ensamlöpning i ett vindpinat Skåne. En enda lång transportsträcka fram till social-löpningen med Malin som väntade. Det var ju liksom DÅ det roliga skulle börja.
Hade lovat Malin en runda på 13 km men lyckades i vanlig ordning inte få rätt på kilometrarna. Det blev 15 km istället men eftersom vi snackade oavbrutet tror jag inte att hon märkte nått…
Väl innanför dörren väntade de mest fantastiska semlorna. Med sån där mjuk och gosig grädde. Precis som den ska vara. Malin är en stjärnbagare minsann. Kan hända att jag tar med mig henne på fler långpass…
9 Kommentarer
Katarina
26 januari, 2013 kl 15:06Åh så gott!!
Rund är också en form!
26 januari, 2013 kl 16:2816,5 km ”uppvärmning” för att SEDAN socialjogga?
Du är ju inte riktigt klok… *fniss* ;-)
Lina
26 januari, 2013 kl 18:41Jäklars vilket långpass, grymt! Förstår att semlan smakade ljuvligt sen! :)
Johan
26 januari, 2013 kl 19:00Jo jag vet hur gott det kan vara efter. :-)
Daniel J
28 januari, 2013 kl 14:29Såg dig glida/flyta/sväva förbi mig på andra sidan vägen på väg ut ur Kävlinge på din semmelrunda. Vilket löpsteg! Ibland är löpning så vackert.
Anna (orka mera)
28 januari, 2013 kl 15:31Åååh, den här kommentaren ska jag leva på hela dagen. Det är ju SÅ jag vill springa. Fast oftast känner jag mig mer som en älg :)
Daniel J
28 januari, 2013 kl 16:36Haha! Det är nog jag som är älgen av oss två.
Andreas
28 januari, 2013 kl 19:54Efter 31 km, är man värd ett helt semmelbageri! (:
tkhl
31 januari, 2013 kl 09:53aaa men visst är de så.. nu kanske jag inte kört 31mil men alltid mkt godare att äta gottis efter träning :D