löpning

Hittar en undersökning i Runner’s world som handlar om varför man väljer att INTE ställa upp i lopp. Jag hade förstått om folk hade svarat att de inte vill ha tävlingsmomentet i sin löpning, att de kanske tycker bäst om att springa själva. Kanske ekonomiska skäl?  Men det fanns inte med på listan…

Istället är folk rädda för att se FÅNIGA ut.

Vad tragiskt att missa något så roligt av rädsla att se fånig ut. Och varför skulle man se fånig ut bara för man springer?  Jag har sprungit många lopp, jag har sett hur många olika outfits och löpstilar som helst, men aldrig någonsin har jag tänkt:

– USCH vilken fånig typ, vad gör hon/han egentligen här????

Tvärtom. Alla har sin plats i ett lopp oavsett träningsvana, form, figur, kläder och snabbhet. Alla får och kan vara med. Och ingen löpare är någonsin FÅNIG, det finns liksom inte!

Kul dock att se killarnas rädsla för tights. För det är ju så, det sitter långt inne för den manliga befolkningen att ta på sig tights. Men det är roligt att se att de flesta hamnar där i slutändan…

Vet ni vad det är för likhet mellan att föda barn utan glasögon och att springa i ett kritvitt landskap med kritvit himmel OCH lika vit dimma?

Jo. Man ser inget. Och när man inte ser något vilar hjärnan från intryck. Man kan gå in i sig själv och göra det man ska utan att fundera så mycket på det.

Idag fick min hjärna vila. Den djupaste tanke jag tänkte var nog “undrar var dessa fotspår leder?” Och i jakten på fotspårens ägare avverkade jag sträckan Fjelie-Lund utan att märka att jag sprang. Men jag hittade aldrig ägaren…

Underbara löpning. 25 kilometer i min egen värld. För att sedan kraschlanda i snön.

Barmark i all ära, men löpningen blir lite mer lekfull i snö!

Minus 2 grader och strålande sol. Som upplagt för backintervaller. Dagens outfit:

– Rosa långkalsonger som spred sitt färgglada sken GENOM byxorna… (såg jag först på fotot). 
– Två avklippta Craftstrumpor att värma mina hälsenor med  (ibland är man mer frusen än snygg).
– En raritet i form av en New York marathon-tröja från marathonet som aldrig gick.

Backen upp till Dagstorps kyrka blir brottsplats för dagen. Upp till kyrkan är det 300 meter och backen suger gott i benen. Efter sex vändor längtar jag hem. På den sjunde börjar jag rabbla mantrat “ jag ska slå Robin” . Och den åttonde går med hjälp av rent och skärt pannben.

Nu har one-piecen och tjocksockarna åkt på. Och inget kan få upp mig ur soffan mer idag!