löpning

Ja, jag fick slita för tiden…

Vi hade instruktörsmöte på gymmet igår och mitt i middagen blir jag utmanad. En av mina manliga kollegor utmanar mig på Göteborgsvarvet.

Det gäller att komma i mål på snabbast tid. Förloraren har ett ytterst penibelt straff att vänta.

Min bästa Göteborgstid är 1.33.48 från förra året. Formen för i år är långt därifrån!

Min utmanare har aldrig sprungit en halvmara. Han har inte börjat löpträna regelbundet ännu. Men han är kille och killar har saker gratis. De kommer i fatt och förbi på kort tids träning. Frågan är om 4 månader räcker…

Spännande och lite läskigt.

Fick en förmiddag ledig och passade på att trycka in årets sista långpass. 22 kilometer i värsta bästa vårvädret: plus 6 grader och strålande sol.

Längsta passet sedan New York substitut-marathon. Och förutom denna “lilla” utsvävning var det senast i SEPTEMBER jag var uppe i de här distanserna.

Sakta sakta börjar långdistansaren vakna…

Jag glömmer det hela tiden, men morgonspring är det bästa av spring.

Smyger ut genom dörren redan innan klockan sju. Himlen är becksvart och det duggregnar i lyktstolparnas sken.  Jag har gått från sovandes till spring-klar på bara 20 minuter, via en tallrik fil och banan. Ingen ågren har hunnit infinna sig. Bara hoppat i kläderna och smugit iväg.

Kävlinge ligger öde. Möter varken bilar eller hundägare. Går in i min egen värld, i mina egna tankar. Och inget finns det som stör.

Första fyra kilometerna har jag ljuset från lyktstolparna till vägledning. När jag kommer ut på åkern är det bara mörkt. Himlen skiftar mellan mörkgrå och mörksvart. Vägen som bara är ljusgrå känns nästan färgglad.

Plötsligt slår mig tanken. Vad gör jag här? Jag är ju mörkrädd!

Ser en människa stå vid vägkanten längre fram. En mördare. När jag kommer närmare ser jag att det inte är en människa utan förmodligen ett djur. Ett FARLIGT djur. Ju närmare jag kommer ju mer börjar jag urskilja vad det faktiskt rör sig om. En brevlåda. Gul. Med postens symbol på…

Möter ytterligare en läskig typ längs vägen som senare visar sig vara en vägskylt. Fantasin har inga gränser denna morgon.

Strax efter åtta börjar det ljusna. Jag har då sprungit 15 km utan att ens ha märkt det. I sällskap av mina tankar och mina fantasier har jag inte en enda gång funderat på hur långt det är kvar eller vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag har bara sprungit.

Löpning när den är som bäst!