18 km in på löprundan slår mig tanken att jag ska faktiskt ska spinna fyra timmar och sex minuter i morgon.
Jag som tipsade mina deltagare om att ta det lite lugnt idag och komma utvilade i morgon. Glömde visst att leva som jag lärde och rev av ett långpass utan att tänka mig för.
Spännande att se om det straffar sig i morgon.
Har i alla fall kolhydratladdat med knäck. Det kanske väger upp min fadäs.
Kan inte fatta att det har gått ett helt halvår sedan vi firade sommarsolstånd. Idag vänder det och går mot ljusare tider. DET om något borde firas. Men idag firar jag själv. Med en nollgradigt långpass i snålblåst. En runda där snön liksom snöar i sidled.
Happy vintersolstånd på er!
Bild från en finare dag…
Jag är inte den ni tror att jag är. Den som vaknar varje morgon med löparskorna på, och som utan att fundera kastar sig ut genom dörren. Utan att blinka, oavsett väder, klockslag och humör.
Sanningen är att jag alltid har lite ågren inför mina löpp-pass. Ibland mer, ibland mindre. Drar på det lite, skjuter det framför mig, medan jag scrollar igenom facebook en gång till. Såklart är det lättare att komma ut en ljum sommarkväll än en snöblaskig lördag i december.
Idag nådde mitt velande nya proportioner. Det tog mig EN TIMME av förberedelser innan jag var redo att gå ut genom dörren.
Vädret sämsta möjliga med stark vind, snömodd och regn. Ska jag? Ska jag inte? Är vädret bättre i morgon? Fullt påklädd och 1 minut innan avfärd börjar det ösregna. Småspik. Ångrar mig och sätter mig till rätta i fåtöljen. Med alla kläder på. Tar fram en bok och övertalar mig själv om att en förmiddag under filten också är en bra förmiddag.
Sen kommer jag till sans. Om jag har ödslat EN TIMME av min dag på att förbereda mig mentalt för löprundan och sedan INTE springer, då kommer jag ju behöva ödsla EN TIMME TILL för att komma ut på morgondagens runda. Två timmar förberedelser för ett löp-pass. Inte så tidseffektivt…
Tänker att jag springer 4 km. Om det känns för jäkligt vänder jag hem igen och om det känns bra fortsätter jag på det långpass jag ursprungligen planerat. På så vis lurar jag mig själv lite. 8 km är ju överkomligt även i snömodd och snålblåst.
Ger mig ut. Vid 4 km mår jag som en prinsessa. Finns ingen anledning i världen att vända hem. Regnet är friskt men inte kallt. Underlaget är plaskigt men ganska kul. Löpningen är kravlös och fri. Jag är så glad att jag kom i väg.
För nu slipper jag slösa massa tid på att ha ågren i morgon.
Och slutsatsen jag alltid kommer till:
DET ÄR ALDRIG SÅ HEMSKT DÄR UTE SOM DET SER UT. ÖDSLA INTE TID PÅ ATT VELA. JUST DO IT.
Ska bara försöka komma ihåg det till nästa gång…
Nu har jag varit skadefri ungefär ett år sedan senaste löparknät. På lucia förra året sprang jag 7 km och det var någonstans där jag friskförklarade mig själv. Såg framemot ett skadefritt 2012 med möjlighet att bygga uthållighet, explosivitet och lite fart under skorna.
Men 2012 blev inte mitt år, det blev förkylningarnas år. Jag känner att jag inte kommit någon vart med löpningen. Förvisso gjorde jag ett fint Göteborgsvarv (efter en veckolång förkylning), men det stannade liksom där. Sen gick formkurvan bara utför för att sedan haverera fullständigt efter höstens alla sjukor.
Målet inför 2013 är att vara skadefri OCH frisk. Att anta utmaningar, fånga tillfällen och göra saker som gör mig glad. Bring it on!
