löpning

Fint och prydligt nerpackade i sin kartong. Instuvade längst upp i garderoben, ditt bara det långa folket når. Där ett par Icebugs BORDE höra hemma så här års. Där ett par Icebugs borde ligga tills i december 2013. Minst.

Idag fick jag snällt klättra upp på stolen för att plocka ner min kartong.

Med Icebugs och vintertights i slutet av mars är det lätt att bli lite tjurig. Att kroppen känns som en trög och svårmanövrerad traktor gör inte saken bättre. Om jag sprang lätt och ledigt i måndags, sprang jag typ tvärtom idag. Tungt i varje steg, stel i hela kroppen. Och en 11 kilometer lång längtan hem.

Se där. Att springa är inte alltid en dans på rosor.

Alltså det syns ju inte precis… men jag håller på blåsa omkull!

Ni som befinner er i Skåne just nu vet vad jag talar om. DET. BLÅSER. Typ 20 m/s i byarna.

En typiskt bra ursäkt för att stanna inne. Men gör inte det. För även den blåsigaste rundan har sina gyllene stunder.

Under den värsta motvinden tar jag mig knappt framåt. Trampar mest på stället. Utnyttjar motvinden att luta mig mot. Faller fram, övar löpsteget. Tar hjälp av dragningskraften. Det går inte fort. Men jag tänker att det kan ge något ändå.

Känslan vid vändpunkter än underbar. Vinden i ryggen. Jag flyger som en vante. Benen hinner inte med. Skrattar mig över fälten. Känner mig helt galen. En galen vante.

Dagen till ära i mina älskade Brooks som samlat damm ett tag nu. Vaden känns knappt. Burrar lite i rumpan och baksida lår. Som en vag påminnelse om att ta det lite försiktigt.

Det är underbart att springa. Tro inte lite blåst kan ändra på det!