löpning

Haha, det här blev ett annorlunda lopp minsann.

En kvart innan start tar jag med mig lilla tjejen på en uppvärmningsrunda. Hon tycker det är kul i ungefär 200 meter och vänder sedan tillbaka till starten, som hon försäkrar mig om att hon vet var den är (typ rakt tillbaka där vi kom ifrån). Springer vidare och efter ett tag möter jag Caroline som säger att jag har tappat min dotter. Ser framför mig hur hon står och gråter bakom ett träd och stressar runt hela området för att hitta henne. Kommer till starten 30 sekunder innan start och inser att jag förutom att ha tappat bort min dotter har tappat både Fredrik och hela hejarklacken (som jag tänkte lämpa över lite kläder på). Kastar min buff på första bästa person jag känner igen och hoppas att vi ses igen innan det blir vinter…

Står SIST i startfältet när startskottet går. Har som idé att gå ut lugnt och öka, men har inte riktigt tänkt mig SÅ lugnt. Första kilometern går på 5:40 (känns som 7:00) men jag väljer att skratta åt eländet istället för att låta mig stressas. Det är kladdigt i spåret och inte helt lättsprunget. Mina epa-trail-skor från Asics får inte riktigt fäste och jag glider omkring hej vilt. Försöker mig på några omkörningar för att komma i mål innan midnatt. I omkörningsfilen, utanför spåret, råder blandad vegetation. Grästuvor och brännässlor gör sitt bästa för att fälla mig. Dock utan att lyckas…

Efter 3 km lättar det och jag kan börja springa. Bestämmer mig för att jaga placeringar istället för tid. Tiden är ju liksom ändå körd. Siktar in mig på en tjej i taget och kör om. Bryr mig inte om något annat än att hitta och passera, tjej efter tjej. Detta håller modet uppe i 9 km, sen tar tjejerna slut. De som är kvar före mig är för långt fram för att jag ska se dem. Och där slutar liksom mitt lopp. Hur ska jag nu ta mig fram?

Tappar gnistan i 1,5 km innan jag ber mig själv att skärpa mig en smula. Tar sikte på en kille i leriga tights och låter honom dra mig sista biten.

I mål på en skruttig tid alltså, men lerig och glad ändå! Och åtta tjejer kvar att beta av till ett annat år…

 
Malmömilen i somras. Ett träningspass med sällskap!

Det här har inte varit mitt löpar-år. En vadskada gjorde mig till en-gång-i-veckan-löpare mellan februari och augusti, och tog liksom död på alla löpardrömmar. Drömmarna om mara-pers i Berlin och sub 40 på milen innan 40.

De lopp jag sprungit under tiden har sprungits med den mentala inställningen “jag tar det som ett träningspass med sällskap”. Och varje gång har det blivit jobbigt och oskönt. Att springa lopp utan intervaller i kroppen är dödsdömt. Jag har varit seg och tung istället för studsande lätt.

Det logiska vore att träna lite intervaller och hitta formen igen innan jag anmäler mig till nästa lopp. Men sån är inte jag. Jag glömmer så lätt. Lever på gamla meriter och tror att jag fortfarande är stark. Därför ska jag visst springa Yddingeloppet i morgon. 12 km terräng. Jag får nog se det som ytterligare ett träningspass med sällskap…

MEEEN. Nästa gång jag ställer mig på en startlinje ska jag vara förberedd. Med tonvis av intervaller i bagaget och med rätt mentala inställning. Sen ska jag mjöla mig fram, starkare och starkare, och gå i mål med flaggan i topp. Med en härlig känsla i kroppen. Nästa gång.