löpning

Lördag kväll. Vanliga människor har precis börjat festen. Jag med. Fast en annan sorts fest…

Det blåser galet mycket och jag tar min tillflykt till skogen för att slippa den värsta motvinden. Jag har 6 km att avverka och tänker mig att det ska gå trögt på mina ny-spinnade ben. Men benen är pigga. Och skogen är mörk.

Det viner i trädtopparna och jag kan höra hur mycket det blåser även om jag slipper det mesta inne bland träden. Jag är alldeles ensam och minst sagt lite rädd. Rädd för att möta någon mitt i detta mörka. Rädd för att få en gren i huvudet. Överallt ligger nerfallna träd och grenar. Ovanför mig hörs gnekande ljud från träden, som om något är på väg att ge med sig och lossna. Med adrenalinet pumpandes glömmer jag att jag springer. Bara blir ett med alltihopa. Ljudet. Mörkret. Ensamheten. När jag har avverkat mina 6 km kan jag inte hålla mig utan tar ett varv till. För att få lyssna på de där läskiga ljuden en sista gång.

Slingan i Furulund. Lördag kväll. Förmodligen världens häftigaste ställe. Men det är hemligt. För jag vill inte ha sällskap. Jag vill ha den helt för mig själv!

Snyggo!

Jag har en liten kylskåpsmagnet med den kloka texten “man vet aldrig förrän efteråt om det var värt att gå ut”. Idag var det så mycket värt. Trots att jag satt här och gnällde innan. Trots att jag frös och trodde mig ha tunga ben. Trots att jag inte alls ville.

Benen bara sprang. Jag gled uppför backarna som om jag sprang på rullband. Tre varv på Kävlinges backrunda. 10 km. Och därmed har jag passerat hälften av min veckoutmaning. Skål!

Jag sitter och huttrar framför datorn. Har halv ångest över att gå ut. Det duggregnar och vädret är allmänt grått, skånskt och tråkigt. Näsan droppar, så kallt är det. Inomhus!

Favorittröjan alla kategorier. Luktar inte hallon nu när jag varje-dag-springer och inte hinner tvätta…

Tar fram mina varmaste kläder. De där som säkert är tänkta för minus 10 men som känns fodrade och lockande. Och så hummervantarna. Så jag slipper frysa till illamående som jag gjorde sist. Då inser jag att jag inte är någon riktig löpare. För riktiga löpare springer i shorts. Oavsett väder. Det är bara mössan och vantarna som skiljer sommar- och vintermunderingen åt. Riktiga löpare är konstiga. En sån kommer jag aldrig att bli.