Lördag kväll. Vanliga människor har precis börjat festen. Jag med. Fast en annan sorts fest…
Det blåser galet mycket och jag tar min tillflykt till skogen för att slippa den värsta motvinden. Jag har 6 km att avverka och tänker mig att det ska gå trögt på mina ny-spinnade ben. Men benen är pigga. Och skogen är mörk.
Det viner i trädtopparna och jag kan höra hur mycket det blåser även om jag slipper det mesta inne bland träden. Jag är alldeles ensam och minst sagt lite rädd. Rädd för att möta någon mitt i detta mörka. Rädd för att få en gren i huvudet. Överallt ligger nerfallna träd och grenar. Ovanför mig hörs gnekande ljud från träden, som om något är på väg att ge med sig och lossna. Med adrenalinet pumpandes glömmer jag att jag springer. Bara blir ett med alltihopa. Ljudet. Mörkret. Ensamheten. När jag har avverkat mina 6 km kan jag inte hålla mig utan tar ett varv till. För att få lyssna på de där läskiga ljuden en sista gång.
Slingan i Furulund. Lördag kväll. Förmodligen världens häftigaste ställe. Men det är hemligt. För jag vill inte ha sällskap. Jag vill ha den helt för mig själv!
6 Kommentarer
anneliten
19 januari, 2014 kl 00:19Ja, ja, jag lovar att inte komma dit och ”störa”
anneliten
19 januari, 2014 kl 00:20Men rädd behöver du inte vara – alla andra är ju som sagt på fest ;-)
Snorkkis
19 januari, 2014 kl 08:22Så mysigt. Jag lovar också att hålla mig borta!
Nina
19 januari, 2014 kl 09:49Hemligstämplad löpning, när det är som bäst ;)
idaaspens
19 januari, 2014 kl 10:49Härligt det lät! :D
Rund är också en form!
19 januari, 2014 kl 15:29Känner igen den känslan! Man ”glömmer” av att man springer. Man fokuserar på så mycket annat där i mörkret… :-D