Det finns inget svårare än att springa sakta. Lufsa.
Eftersom jag mängd-springer den här veckan tänkte jag att vartannat pass skulle vara riktigt lugnt och mysigt. Ge mängd utan att slita. Trodde att det skulle bli skönt men det blev bara konstigt. För det första glömmer jag av mig och får dra i handbromsen mest hela tiden för att inte skena iväg. Det blir en onaturlig och ryckig löpning. Dessutom snubblar jag på mina egna fotknölar. Blåmärken och blodvite uppstår.
Fastän det bara skiljer 30 –45 sekunder per kilometer jämfört med en vanlig runda känns det som allting tar oändligt lång tid. Jag hinner i princip avhandla världsproblemen, bli hungrig och toanödig under en och samma runda.
Och lika lite jag som jag tycker om att springa jättefort, lika lite gillar jag att lufsa. Jag har nog bara en fart. En enda växel. Längtar efter att få lägga i den!
