Snyggo!
Jag har en liten kylskåpsmagnet med den kloka texten “man vet aldrig förrän efteråt om det var värt att gå ut”. Idag var det så mycket värt. Trots att jag satt här och gnällde innan. Trots att jag frös och trodde mig ha tunga ben. Trots att jag inte alls ville.
Benen bara sprang. Jag gled uppför backarna som om jag sprang på rullband. Tre varv på Kävlinges backrunda. 10 km. Och därmed har jag passerat hälften av min veckoutmaning. Skål!
4 Kommentarer
Nina
16 januari, 2014 kl 07:15Samtliga tummar upp & skål!
Snorkkis
16 januari, 2014 kl 07:52Härligt. Och man ångrar ju sällan ett pass.
anneliten
16 januari, 2014 kl 10:34Är det inte alltid värt det? Efteråt känns det ju aldrig fel. Inte vad jag minns i alla fall.
Runner's High - om endorfiner, livet och kärleken till löpning.
16 januari, 2014 kl 21:36Bra budskap på magneten där. Och väldigt sällan är det ju inte värt det, men man kan behöva en liten påminnelse och push ibland :)